Mitt kattberoende är borta
Redan som liten fick jag katt. Fortfarande minns jag den dagen då jag i en liten påse bar hem min alldeles första katt. Jag hade fått den av en tant som också hade hönor och följaktligen brukade vi köpa ägg av denna tant. Den stora dagen bar jag stolt hem den lilla kattungen i en vad jag benämnde "äggapåse". Att det sedan blev problem med könet, dvs katten, är en helt annan sak. Alla i familjen trodde nämligen att kissemissen var en honkatt och fick då namnet Sara. Först många år senare upptäckte jag i en trappa (jag gick bakom katten) att Sara var alls ingen Sara utan en Sare.
Sedan fortsatte det med fler katter och i synnerhet minns jag under studietiden den jättelika katten Max. Egentligen skulle den heta Marx eftersom den var så uppenbnart röd, men jag ville ine utöva alltför uppenbar politisk propagande, varför det mer neutrala namnet Max valdes. Max var en vilde i alla avseenden.
De senaste veckorna har familjen varit kattfri. Men plötsligt fick Julia (som inte längre bor hemma) för sig att hon med en väninna skulle åka till Egypten. Och Julia har inte bara en katt, Samira, utan också en kattunge som närmast ser ut som en trasselsudd. Båda katterna är nu på Bredgatan. Så länge som båda katterna var hemma hos Julia var det alls inget problem. Den stora katten kände sig som mamma och agerade också som förälder mot den lille hankatten.
Men nu när de båda, högst tillfälligt, bor i Borås är det som om fan har flugit i Samira, mammakatten. Samira har ju tidigare bott på Bredgatan och nu verkar det som om hon tror att Bredgatan för alltid är hennes högst kattlika revir. Och den som får betala priset är lille trasselsudden, som nu jagas bort av sin förmodade mamma. Jag tror att jag nu beskådar kattraumatiska upplevelser åminstone utifrån den lille kattens synvinkel.
Själv känner jag att jag har gjort mitt på kattfronten. Julia är mer än välkommen hem från Egypten att åter ta hand om dessa knäppisar till djur.
