Lätt att gråta

Ibland kan det vara lite svårt att vid sin sida ha sin fru kommenterande när jag skriver. Först började hon med att "dissa" (där försökte jag verkligen vara ungdomlig) rubriken och sa att sämre och tristare rubrik kunde ingen - förutom jag givetvis - åstadkomma. Är det inte på det viset att redan för mindre kan den starkaste bli gråtfärdig. Och så har Erika också åsikter om min stavning. Där kan jag i och för sig hålla med henne, för med den hast jag skriver blir det ofta, tyvärr, omkastade bokstäver typ ibalnd i stället för ibland.

Nu var det dock inte detta jag tänkte nämna. I stället är det en emotionell uppföljare till gårdagens Lisebergsbesök. Jag vet inte om andra känner som jag i detta avseendet, men ibland tror jag att så är fallet.

Jag hade nog inte varit mer än en kvart - hade inte hunnit hitta Erika, Linnea och Rasmus - inne på nöjesstället innan jag kände mig gråtmild. Skulle vilja karaktärisera känslan som den som beskrivs om alkoholister hur självömkande och gråtmilda de kan bli under rusets inverkan. Nu var jag dock alls inte ruspåverkad, men jag kände mig ändå gråtmild (dock inte självömkande) när jag hörde alla julsånger och julpsalmer på en och samma gång.

Jag börjar nästan bli lite orolig för min uppväxt. Hur hade jag det egentligen? Fick jag aldrig de klappar som jag hela året dessförinnan gått och längtat och trängtat efter. Ja, det skulle kanske vara på sin plats att så här till juletider kontakta Sigmund Freud och hans andevärld. I det avseendet kan jag kanske, om jag är riktigt snäll (dvs betalar bra för mig) få hjälp av en känd numera f.d. Boråspolitiker.

Nu avslutar jag omedelbart denna blogg, då Erika just kom in här och klagade på att bloggen var kort, jättekort. Och nu avlägsnar sig Erika sakteliga med orden "att du skall vara glad att du har mig för i annat fall hade du nog inte alls börjat blogga".