Kan vi lita på våra nämndemän?

Inledningsvis vill jag med bestämdhet fastslå att jag är mycket positiv till nämndemannainstitutet. Med det senare förstås att lekmannadomare (=nämndemän) jämte yrkesdomare deltar i den dömande verksamheten. Nämndemän, som alltså har andra yrken vid sidan om, ingår ofta i den dömande verksamheten vid länsrätter, tingsrätter hovrätter och kammarrätter. Vid de högsta instanserna, Högsta domstolen och Regeringsrätten lyser de dock med sin frånvaro. Denna tingens ordning, inklusive prejudikatinstansernas avsaknad av lekmannadomare, tycker jag är bra. Nämndemännen tillför mycket och det är alltid välgörande att diskutera uppkomna problem med representanter från andra yrkeskategorier (läs allmänheten)

Men ibland blir jag smått orolig. Och det beror på att en del (jag vill betona att de utgör en klar minoritet) nämndemän synes bli lite lätt imponerade av de tilltalades uppenbarelse i just rättssalen. Om personen ser lite rar och gullig ut verkar det som om den allmänna meningen är att han eller hon nästan måste vara oskyldig. Kan då den tilltalade även uttrycka sig väl blir det närmast en presumtion (ett antagande) att han eller hon ÄR oskyldig eller i vart fall inte överbevisad om sin skuld.

Så här bör det givetvis inte vara. Alla är inte vad de synes vara. Givetvis vet även lekmannadomarna detta, men ändå har jag fått den uppfattningen jag nu redovisat. Dock anser jag detta inte vara ett rättssäkerhetsproblem, för i en situation som den beskrivna åligger det oss yrkesdomare att rätta till det hela genom att förklara och diskutera. Och det är jag tämligen säker på att vi mäktar med. Lika självklart är dock att vi yrkesdomare i alla andra sammanhang lyssnar uppmärksamt till vad lekmannadomarna har att tillföra. Vanligtvis har de nämligen oerhört mycket att bidra med.