Jag har en diagnos

Läste på morgonen att det idag var den dag som vi skulle tänka lite extra på de personer som drabbats av autism eller någon variant därav. Och inte mig emot, även om jag undrar huruvida alla har en dag då just den gruppen av människor uppmärksammas alldeles speciellt. Har vi måhända även skåningarnas dag?

Nu försöker jag på intet sätt göra mig lustig över människor som har drabbats av någon funktionsnedsättning, även om jag därvidlag ändå måste nämna att min hustru vid ett flertal tillfällen påpekat att om jag varit liten/ung just nu hade jag säkerligen fått diagnosen ADHD. Huruvida hennes påpekande är riktigt vet jag inte (i och för sig brukar Erika ha rätt), men om så skulle vara sant ter sig det hela nästan lite komiskt eftersom väldigt många av de personer jag möter på andra sidan skranket just har fått den diagnosen.

Hur som helst tror jag att det är oerhört bra att unga människor får veta vad som eventuellt kan ha gått lite snett. Jag har mött många av dem där deras nära och kära uppgett att efter att den unge alternativt halvunge fått sin diagnos har han eller hon blivit betydligt lugnare och mer tillfreds med sig själv. Och känns det bra för den direkt berörde blir det också positivt för de indirekt berörda i form av t.ex. föräldrar, syskon och vänner i största allmänhet.

Som ung undrar man nämligen väldigt ofta varför man är som man är. Detta gäller nog oss alla utan undantag. Känner man sig då som en avvikare utan att veta varför blir den otrygga omgivningen än mer otrygg än vad den behöver vara. Då behövs läkarkonsten i form av bl.a. psykologi och psykiatri. Det är nämligen extremt viktigt att förstå sig själv och en diagnos kan vara en nog så god början. Därför är det bra att vi idag uppmärksammar de personer som kanske lider utan att vi andra ser eller förstår det.