Jag glömmer aldrig dig
Ibland kan det te sig märkligt, som nu i mitt fall, att jag under loppet av kanske en halvtimme har träffat en ung kvinna och att jag sedan aldrig glömmer henne.
En del tror kanske att nu har gubbsjukan - detta var för ett antal år sedan, men redan då fick jag nog klassas som gubbe - helt invaderat min kropp och att anledningen till att jag alltjämt har denna unga kvinna i åtanke skulle bero på hennes fördelaktiga yttre. Uppriktigt sagt vet jag inte, men eftersom jag har glömt hur hon såg ut så kan det nog inte vara anledningen till mitt minne av henne.
Givetvis bar hon ett namn, men även det har jag glömt. Och ändå kommer jag ihåg henne såväl, framför allt då vi tillsammans korsade gatorna som skiljer Trädgårdsföreningen område och f.d. Gamla Ullevi. För det var just där som den unga kvinnan tog till orda. Några sekunder dessförinnan hade jag frågat henne varifrån hon kom och hon hade valt att inte svara. Till en början trodde jag att hon led av en hörselnedsättning, men så var inte fallet.
På förutnämnda plats yttrade hon med närmast ohörbar röst "jag kommer från Angered, men det vill man ju inte säga till någon". Själv blev jag tagen av kvinnans uppriktighet. Hon menade vad hon sa och det hade liksom satt sina spår. Hennes självförtroende hade fått en ordentlig törn av alla personer - givetvis inklusive media - som klumpar ihop alla människor som kommer från viss namngiven förort och exemplen kan mångfaldigas. Säkerligen finns det många från såväl Bergsjön som Rosengård som inte heller yvs över sitt ursprung. Och detta tycker jag är rent för dj...ligt. Varför gör vi på detta vis mot våra unga (och givetvis även äldre) medborgare. Det är ett skamligt beteende från vår sida. I stället skall vi stärka dem i deras självuppskattning, peppa dem på alla möjliga och omöjliga vis. De har rätt att vara stolta över sitt ursprung och sin boendeort. Det, om något, bör vi förmedla till dem. Inget annat.
