Jag - en kommandosoldat

Sedan en månad tillbaks har vi här på Göteborgs tingsrätt en såsom det byråkratiskt uttrycks Avarbetningsenhet (hur kul låter det ordet?) som har till uppgift att snabbt avgöra mål såväl gamla (merparten) som nya. Vi är på intet sätt kommenderade att ingå i denna styrka som består av två domstolssekreterare, tre notarier och två rådmän. Alla har blivit tillfrågade och därefter anmält sitt intresse.

För egen del har jag alltid varit intresserad av att bli av med målen så fort som möjligt. Mina kritiker - sådana har givitvis funnits, även om jag tror att de med åren blivit något färre till antalet - hävdar säkert att rättssäkerheten sätts i fara om snabbheten ökar. Det är liksom ett stående argument, ibland beroende på att de själva vare sig vill eller kan arbeta snabbt och effektivt. För att då freda sin egen karaktär från angrepp och analys blir anfall det bästa vapnet mot personer med en något snabbare läggning än de själva kan visa upp.

Nu tror jag dock inte alls att det finnas ett absolut samband mellan snabbt och fel; ej heller mellan långsamt och rätt. Tänk om det kan vara så illa att det i stället finns ett samband mellan långsamt och fel. Vad säger då de saktmodiga? Nu tycker jag dock att det inom domstolsväsendet i olika positioner skall finnas utrymme för alla, såväl snabba som mindre snabba. De långsamma bör dock inte bli premierade och det tror jag inte heller att de i framtiden kommer att bli.

Egentligen tror jag nog att framtidens domare är mer av "kommandosoldater" än personer med lätt fallenhet för navelskåderi.