Jag är en balkongman

När började detta? Jag vet inte, men det har pågått under lång tid. Säkerligen rör det sig om 25 år. Någon ärftlig belastning har jag definitivt inte. Men kanske det här är sådana saker alternativt fenomen som enbart inträffar.

Jag kom att tänka i dessa banor för några timmar sedan. Satte mig i en bekväm träfåtölj och njöt av att finnas till just i den vinkeln på balkongen. Solen kändes minst sagt vårvarm, även om klockan med råge hade passerat kl 16. Det var nästan att jag behövde kisa då jag tog en bok att bläddra i. Jag la ned boken, slöt ögonen och bara njöt.

Det doftade i och för sig inget från de från igår nysatta penseerna. Men de är söta. Jag, i likhet med min far, brukar kalla de här små försynta blommorna för gubbahättor. Ett sådant lustigt namn, tillräckligt komiskt för att jag ska fortsätta använda det. Erika påstår att hon aldrig tidigare hört beteckningen gubbahättor. Jag tror henne.

Jag undrar - där jag sitter - om det finns någon likhet mellan att vara en kattälskare och att vara en balkongman. Katter, som bekant, tycker ju om att sitta högt (kanske ett behov av kontroll) och eventuellt har jag även den ådran. Fast å andra sidan har jag inget kontrollbehov, men samtidigt gillar jag katter. Jag tror inte att jag ska dra några djärva paralleller.

Det är bara att sluta ögonen och njuta. Under det från fasade utskjutande taket sitter jag här hur skyddad som helst. Ett regn hade gärna fått komma; jag hade ändå haft skydd. Förmodligen hade jag somnat i den halvliggande ställningen om inte min fru kommit hem och ropat efter mig. Jag frågade henne om jag var en typisk balkongman, men förståeligt nog tittande hon undrande på mig utan att förstå det minsta. Ja, så är det ibland, även för oss balkongmän.