I väntans tider eller jakten på akten

Jag är ingen vän av möten. Ibland eller rättare sagt allt som oftast tycker jag dessa sammankomster har ett mycket högt alternativpris med vilket jag avser att under den tid som mötet tenderar att pågå skulle jag ha kunnat göra så mycket annat som jag just då bedömer som viktigare. Många människor känner säkert som jag, varför den här känslan är långt ifrån unik.

Å andra sidan kan det också innebära att viktiga saker går min näsa förbi. Och det är ju inte särskilt lyckat. Idag fick jag erfara detta och minsann tror jag att det var en viktig lärdom.

På Göteborgs tingsrätt går vi i väntans tider. Redan är vi sammanslagna med Mölndals tingsrätt och i mitten av februari nästa år skall vi alla flytta samman i den nya byggnaden mellan Polishuset och Ullevi. Och just nu håller vi på att gå igenom allt som vi gjort, gör, hur vi gör det och framför allt vad vi TILLSAMMANS kan förbättra.

Ja, där satt jag närmast andäktigt i den fina salen och lyssnade på två trevliga kvinnor. De var berömvärt samspelta. Och så talade de om hur olika vi arbetade på olika avdelningar. Och ändå arbetar vi med samma saker samt mot ett gemensamt mål, nämligen att på ett snabbt och rättssäkert sätt avgöra största möjliga antal mål.

Att det bara är möjligt att under ett (kanske två) och samma tak göra så olika. Nästan lite skrämmande och samtidigt fascinerande. Inte för att likriktning är påbjuden, men en något större uniformitet skulle nog vara klädsam. Jag tror också att ledningsbudskapet är det nu uttalade.

Ja, ibland kan det vara nog så intressant och inte minst tankeväckande att lyfta blicken lite högre än det egna skrivbordet och den värld som finns mellan den ytan och de egna synintrycken. Det får nog bli dagens lärdom vilken för en gångs skull inhämtats utan ett alternativkostnadstänkande.