Hemlösa Personligheter - inte bara siffror
När vi diskuterar olika företeelser i samhället verkar det ofta bli statistik och åter statistik. Glöm då inte den där författaren som lär ha sagt att det finns tre varianter av lögn, nämligen VANLIG LÖGN, DJÄVLA LÖGN och STATISTIK. Jag tror att jag är beredd att hålla med honom och dessutom blir allt med siffror (jag vet hur dålig jag själv är och därför kanske onödigt negativ) kallt och ytterligt opersonligt. Problemet verkar nästan fjärmat från våra sinnen, det har blivit akademiskt och därmed vetenskapligt på något konstigt sätt.
Min far hade till sitt kontor telefonnummer 123. På den tiden var antalet siffror lågt för antalet telefoninnehavare var inte så stort. Ironiskt nog har sifferkombinationen 123 också kommit att stå för antalet hemlösa i Borås under 2008. Mycket kan sägas om själva antalet, men hur det nu än mån vara med siffran är antalet chockerande högt. Ett anständigt Borås skall givetvis inte ha några hemlösa. Tak över huvudet må väl för fanken vara en mänsklig rättighet när vi snart skriver 2009. Men tyvärr verkar det inte vara på det viset.
Under två dagar nu i jul har jag och min familj träffat några av dessa till sifferstatistik reducerade människor. Det tragiska i sammanhanget är att antalet barn som besöker Gemensam jul och som med största sannolikhet är del av Fattigdomen med stort F har ökat dramatiskt. Visst kan det vara tillfälligheter, men jag tror inte det. Vi vuxna har därför ett enormt ansvar att axla såväl politiskt och medmänskligt. Inte skall väl våra unga känna hur eländigt allting är och det redan från början. Vilka signaler skickar vi i så fall och hur skall deras redan från början raserade självförtroende se ut i framtiden?
Dessa annars siffror i statistiken är riktiga personligheter. Jag har förbaskat trevligt där jag sitter med många människor vilka sina vedermödor till trots berättar historier om hur det varit, hur det är och vem/vilka de är. Siffrorna förvandlas till intresseväckande människoöden som jag givetvis hade önskat skulle ha utvecklats på ett helt annat sätt. Men ingenting är givetvis för sent. Tar vi tag i detta från början och visar medmänsklighet, aktning och respekt får vi givetvis ett bättre samhälle och ett lyckligare Borås. Det är i vart fall min egen övertygelse.
Då jag lämnade Allégården kunde jag även detta år konstatera att de jag annars dagligen arbetar tillsammans med - domare, advokater och åklagare - lyste med sin totala frånvaro. Jag undrar - VARFÖR????
