Får en domare stjäla?

Kanske frågan ter sig fullständigt meningslös och onödig, vad vet jag. Givetvis får ingen stjäla och det oberoende av vilken titel som personen ifråga bär. Att ta vad annan tillhör har väl alltid betraktas som ett brott och redan på de gamla stentavlorna får vi ju genom budorden lära oss bl.a. att stöld är inget som är accepterat.

Hur som helst var detta en situation så märklig att den förtjänar att omnämnas och skall jag vara riktigt ärlig så var det nog alls inte fråga om något olovligt tillgreppsbrott. Låt oss om möjligt vrida tiden tillbaks cirka 15 år för det var då ungefär som det hela hände i skogarna runt Dalsjöfors.

Erik och Richard var då alls inte gamla och vi var ute och körde. Det var runt jul och plötsligt åkte vi förbi ett vindfälle där det fanns en massa ris som kändes inbjudande. Att komma hem med lite vackert gran- och enris kan och kunde inte vara fel, varför vi stannade bilen och gav oss ut på risjakt. Alla plockade nog famnen full för att sedan sakteliga återvända mot den parkerade bilen. Det var just då jag kände mig iakttagen. En riktigt obehaglig känsla. Jag hyste uppfattningen att det var markägaren eller någon representant för denne som stod alldeles i närheten och hade en hel del att säga mig. Dvs jag väntade på en fullständig och svavelosande utskällning.

Jag reste försiktigt på huvudet för att på något hedervärt sätt kunna bemöta all förväntad ilska. På en halvmeters avstånd - jag varken över- eller underdriver - stod de största älgögon en människa kan tänka sig. Älgen stod verkligen och stirrade under någon sekund. Mina grabbar blev rädda, jag blev ännu räddare, men räddast blev nog älgen. Alla for åt olika håll med skrämseln som enda behållning.

Riset fick bli kvar i skogen, vi människorbarn pustade ut i bilen och själv lovade jag mig att aldrig mer gå ut på risjakt.