Ett stort kors på vems grav
Vi har just avslutat angenäma timmar tillsammans med minst lika trevliga Traderamänniskor. Jag vågar mig på att kalla Eva och Bertil för det sistnämnda för det var just genom Tradera som vi lärde känna dem. Alltså kan nätet inte bara se till att varor av de mest skilda slag hittar nya ägare, även nya vänskaper kan uppstå och det om något känns skönt.
Vid pass kl 09 blev vi upphämtade och sedan åkte vi iväg mot Ljungskile och Lyckorna. Även om värmen varit tillslagen lite i huset så kändes det riktigt ordentligt att sommaren var mycket långt borta och hade så varit under många veckor. Vi snackade oss dock varma över nyinköpta dagsgamla mackor (kan bara inte motstå de röda små realapparna) och grodbakelser. Det var gott.
Därefter bar det iväg via vägminnet Rikstvåan till Lilla Edet. Jag undrar jag var Stora Edet finns. Eller kan det vara så lurigt att det bara finns ett litet. Efter Lilla Edet körde Bertil norrut och snart kunde vi se en massa bilar parkerade alldeles i närheten av 45:an. Bilresenärerna hade som mål i likhet med oss en jättestor antikaffär. Den ena ladan efter den andra var fyllda med gamla grejor. Men inte bara gamla ting utan också nya prylar. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den blandningen, men säkert är att det i detta fallet är ett vinnande koncept.
Sällan har jag på ett och samma ställe sett så många grunkor. Jag blev nästan konfys och hade svårt att koncentrera mig på de olika föremålen. Nu gjorde det ingenting för på det viset undgick jag att köpa än mera saker som vi absolut inte behöver. Erika hittade en halvmeterstor plåtkorsform med grön baksida. Formen är som en jättestor sandlådeleksak eller en sockerkaksform för bagare med stor ugn och makaber läggning. Förmodligen är det en modell med vilken man kan bygga kors i sanden på franska gravar, detta enligt loppis- och antikägaren Johan, men förmodligen kommer den konstiga prylen att bli en variant av blomkruka. Eller är korset för något eller någon annan. Jag tror inte att jag fortsätter den tanken. Nöjer mig med att konstatera att nu har vi äntligen en pryl, ett kors, som vi tidigare verkligen saknat. På loppisen fanns också stora järnkrucifix som stått på gravar men de grejorna, tack och lov,fick stanna kvar. Vi bor ju trots allt granne med Sankta Birgittas griftegård och vill ju inte direkt att folk går fel.
