En sprillans ny relation av måhända allvarligt slag

Just har jag avslutat en blogg med beteckning enligt ovan. Ibland verkar det som om jag inte lär mig någonting. Ofta händer det att jag i stället för lunch skriver en blogg eller två, alltmedan mina arbetskamrater ägnar sig åt kaloriintag. Men klart är också att många under just den här tiden ägnar sig åt bloggläsning ty det är alltid svårt att få den publicerad, dvs det tar en oerhörd tid att just då skicka iväg bloggen. Det är som om även bloggmottagaren vill ha lunch och därmed avkoppling från att ta emot bloggar. Och den här gången gick det inte alls. Det enda som kom med var rubriken och sedan dök det upp ett gulligt litet hänglås som bidrog till viss frustration hos skribenten, dvs hos mig. Men skam den som ger sig tänkte jag och kastade mig än en gång över tangetbordet, med måhända större frenesi än tidigare.

Vad jag menar med relation är mitt förhållande till kameror. Det är en komplicerad relation utifrån många synvinklar. Jag gillar t.ex. att gå på fotoutställningar. Ibland kan jag framför ett vältaget fotografi nästan falla i trams (det som andra kallar trans) och drömma mig bort till något som jag knappt vet vad det är och än mindre vet vad det kallas. Men ändå tycker jag det här med fotografering har en töntstämpel över sig. Kanske jag tänker på turister med kameror hängande på magen. Vad vet jag.

Men nu har jag kanske kommit över även denna fixa och märkliga idé. När jag sent igår var på väg från Högskolan kryssade jag med bilen mellan meterhöga snövallar och det mitt i centrum på Borås, en stad med nästan 100 000 invånare. Det kändes märkligt. Och just då överföll mig käsnlan att jag borde föreviga det här med hjälp av en kamera.

Nu blir det inte så lätt för jag har inte haft en kamera på flera år. Men jag skall kanske inleda en relation med just fototagning. Många påstår ju att det aldrig är för sent. Och det bör väl även gälla mig och mitt förhållande till kameror.