Domaren dömer eller Budgetnöje

Ofta då jag läser i media om olika rättegångar känner jag ibland inte igen mig själv. Och ändå är det jag själv som har haft rättegången. Kanske det hela inte är så konstigt ty infallsvinklarna är givetvis helt olika. Därtill är reportern där för att rapportera till en massa i saken föga initierade personer och själv får jag väl i bästa fall räknas till de invigdas skara. Hur som helst är det viktigt att veta att det vi läser i tidningarna eller ser på TV/film långt ifrån alltid är sant. Givetvis är det inte på det viset att mediafolk drivs av en längtan att förvrida sanningen. Snarare förhåller det sig säkerligen på det viset att tiden är knapp och ibland finns det ingen reell möjlighet att djupdyka i det som i sammanhanget kan te sig som petitesser. Å andra sidan har rapportörer ett stort ansvar eftersom många människor sätter sin och dessutom bör kunna sätta sin tillit till dessa yrkesverksamma personer. Ibland kan jag felaktigt läsa om domaren som dömer som om jag i min egenskap av tingsrättsdomare skulle sitta där ensam och bestämma allt. Nämndemännen får i det sammanhanget inte glömmas bort. Nämndemännen jämställs med yrkesdomaren i alla avseenden och inte som det felaktigt noterades i GP häromdagen att yrkesdomaren skulle ha utslagsröst. Så är det inte. Vid lika röstetal är det i stället den för den tilltalade gynnsammaste utgången som gäller. Och inte heller är det på det viset att polisen anhåller (åklagaren enbart har den befogenheten) såsom det framställs i en svensk kriminalfilm som just nu går på våra biografer. Det här inlägget är inte från Bror Duktig, för jag förstår att mycket av detta kan i sammanhanget ses som småsaker. Men i dessa regniga semestertider kan det kanske vara en idé att själv bilda sig en uppfattning om saker och ting genom att besöka en eller flera rättegångar. Det är gratis entré, varför budgeten gynnas och kunskapen förbättras. En närmast oslagbar kombination.