Det var en gång en SNÖGUBBE

Så underbart vackert den här morgonen. Vi tittar ut genom fönstret och allt där ute är inbäddat i något mjukt och härligt vitt. För mig känns det nästan som om jag befinner mig i en saga. Allt verkar så mycket ljusare i alla bemärkelser och därtill blir det lite egendomligt tyst. Vi kan liksom stanna till och höra själva tiden ticka. Inte vet jag varför jag känner så här. Kanske finns det hos en skåning alltid en längtan efter snö eftersom det är ett fenomen som så sällan förekommer i landets sydligaste landskap och när snön väl kommer så blir det vanligast med hård blåst och då är sagokänslan ganska långt borta och katastrofen betydligt närmare. Hur som helst tassade jag upp och bara njöt denna morgon av allt vackert där ute. Träden var rimfrostiga och snön låg bara där på riset i krukorna. Hade tomten vandrat genom trädgården hade jag alls inte blivit förvånad. Det hade varit verklighetens reklam om "när du får oväntat besök". Sedan lite eld i den gamla järnspisen i köket och en god kopp kaffe så där i tiden lagom innan alla andra vaknar. Underbart och sedan en titt i BT. Klimatfrågor är åter på tapeten och då sägs det från kritikerhåll att det inte gick riktigt att enas eller rättare sagt att undantagen var fler än huvudreglerna. Lite oro får jag - skall vi i framtiden aldrig få möta en snögubbe och återuppleva denna småsnöiga decembermorgon. Hoppas verkligen jag har fel, för alla är verkligen värda ett riktigt snöbollskrig.