Det går en mördare lös
Ett tag sedan är det jag hörde låten med texten ovan. Gruppen som framförde den var alltjämt existerande Nationalteatern. Helt nyligen såg jag utanför Trädgårdsföreningen en affisch med annonserad spelning.
Nu var det kanske inte musiken i första hand jag tänkte på utan vad som de senaste dagarna har skrivits om en kommunal chefstjänsteman som nu tydligen har fått sparken eftersom han för ett tjugotal år sedan dömdes för mord/dråp till rättspsykiatrisk vård. Hur han nu - utan att missköta sig - kan bli av med sitt arbete förstår jag inte riktigt. Förhoppningsvis har de som hållit i yxan bättre kunskap i ärendet än vad jag själv besitter.
Hur som helst är frågeställningen intressant. Skall det förhålla sig på det viset att en dömd människa alltid skall betraktas som dömd. Finns det då överhuvud taget någon anledning att ha den kriminalpolitik som jag trodde och alltjämt tror de flesta ställer oss bakom. Om någon har brutit en regel - givetvis är jag medveten om att mord är inte vilket bagatellartat brott som helst - och därefter sonat sitt regelbrott; skall det därefter inte vara klart det hela. Om inte finns det ju alls ingen anledning till att förbättra sig.
Eller är vi människor så till den milda grad hämndlystna att vi aldrig glömmer det hemska som inträffat. Jag hoppas att vi är ett mer förlåtande släkte än så. Det hemska som hänt kan vi inte ändra på och vi måste på något sätt lägga bakom oss det hela och därefter gå vidare. Det gäller såväl för offret och offrets familj som för gärningsmannen.
