Den snipiga bibliotekarien

Vi styrs till stor del av våra fördomar eller våra förutfattade meningar. Tänk bara på de gamla men fortfarande gångbara uttrycken att smålänningar (på det internationella planet skottar) är snåla och att skåningar är dryga alternativt tjocka, goa och glada. Vi vet givetvis att sådana här svepande omdömen med nödvändighet måste vara felaktiga, men ändå finns de liksom kvar i vårt undermedvetna och bubblar kanske upp till ytan då vi av någon anledning känner oss trängda eftersom vi då blir betydligt mer primitiva i såväl vårt agerande som i vår tankevärld.

Lika självklart bär vi också med oss en massa generella uppfattningar om olika yrkeskategorier. En gång satt jag t.ex. vid ett middagsbord, varpå en kvinna frågade mig vad jag hade för jobb. Sanningsenligt uppgav jag då vad jag sysslar med, varpå kvinnan började skratta. Jag upprepade då att det nog förhöll sig på det viset, varpå kvinnan fortsatte att skratta, närmast gapflabba. Nu vet jag inte riktigt vad hon trodde att jag arbetade med, men inte var det som domare. Den saken var uppenbar och lika uppenbart bar hon med sig sina föreställningar om hur en domare i hennes ögon skulle vara. Och där platsade helt klart inte jag.

I dagens pappersBT kan/kunde vi läsa hur tråkigt en kvinna tyckte det var på olika bibliotek. Stämningen var, enligt skribenten, närmast tryckt med en plågsam tystnad över arbetsplatsen. Nu vet jag inte varifrån kvinnan fått sin erfarenhet, men den stämmer inte alls med Erikas bild och min egen. Måhända är Erika och jag något jäviga i frågan med tanke på att Malena är bibliotekarie, men å andra sidan har Erika och jag under åren besökt ett stort antal bibliotek och samtliga har haft en ytterst tillmötesgående personal där atmossfären varit varm och inbjudande.

Jag är övertygad om att vi definitivt kan begrava den fördomsfulla bilden av den snipiga bibliotekarien. Hon eller han kanske aldrig har funnits och definitivt finns de inte längre.