Den goda människan
Ordet god använder vi sparsamt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske lägger vi något bibliskt eller religiöst i det hela och då blir vi sekulariserade svenskar något rädda eller i vart fall konfunderade. Motsatsen till god bör ju vara ond och även om vi inte heller använder den termen särskilt frekvent så förekommer den, sorgligt nog, lite oftare.
Ikväll har jag varit på ett möte i LP-stiftelsens lokal snett mittemot det s.k. Arlahuset mycket centralt i Borås. Den som är Herr LP här i Borås är det f.d. kommunalrådet Björn W och naturligt nog tog han emot oss. Vi var en brokig samling människor från Socialkontor, frivilligorganisationer och så jag. En del av de närvarande kände jag igen; många blev nya bekantskaper.
Alla som var där syntes ha en historia att berätta. En del hade varit missbrukare, men hade av egen och/eller andras kraft lämnat bakom sig ett destruktivt liv och hade nu bestämt sig att med hjälp av sina dyrköpta erfarenheter hjälpa andra som riskerar att hamna i det utanförskap som avvikande beteende ofta genererar. För en gångs skull hade jag en föredömligt låg profil; jag höll med andra ord tyst, mycket beroende på att alla andra, som jag bedömde det, hade betydligt viktigare saker att säga och referera till.
En god och STOR smörgåstårta gjorde mig riktigt mätt. Kaffe därefter brukar aldrig vara fel. Jag satt alltså där, en marsmåndag i Borås, och kunde helt lätt konstatera att runt omkring fanns enbart goda människor, personer som ville väl och som också gjorde något för sina medmänniskor.
Tillsammans är vi starka skulle kunna stå som rubrik för hela sammankomsten. Men nu behövdes ingen sådan slogan; den goda människan vet nämligen vad som bör göras varpå han eller hon också skrider till verket. Svårare än så behöver det inte vara, något som blev fullt bevisat den här kvällen.
Jag kände mig lugn efteråt. Det är skönt att veta att hjälp finns att få för alla eller som Björn avslutningsvis yttrade att några hopplösa fall finns bara inte.
