Dagen efter

Många, för att inte säga de flesta, människor har väl vid något tillfälle känt sig dagen efter. Vanligast är nog att kalla det "bakis", men jag tycker uttrycket kan stå för så mycket mer än att dagen före ha intagit alkohol i för stora mängder.

Om vi tar det här med valet så är det faktiskt bara en vecka sedan som väldigt många svenskar följde valvakan. Och inte känns det som bara en vecka sedan. För mig känns det som om valet nästan inte ägt rum och om det har det så nog ligger valet betydligt längre tillbaks i tiden än en vecka.

Dagen direkt efter mötte jag Rolf på Högskolan. Han sa lite kort att "du märkte väl Sven, att den här morgonen var det frost på bilrutorna". Själv hade jag nog inte märkt det eftersom jag alltid åker kollektivt, men känslan var nog ändå att det hade varit en i alla avseenden mycket kall morgon.

Och sedan har det blivit nästan helt tyst. Dessförinnan, dvs under den vecka som just föregick valet, var det program efter program där det enda var just det då annalkande valet. Debatterna avlöste varandra och vi medborgare var så till den milda grad trötta på all samhällsinformation att vi nästan mådde dåligt. Därefter tog det helt slut.

Den senaste veckan har det varit tomt på politiker. Förmodligen har de i ledande ställning stängt in sig och börjat diskutera (i värsta fall konspirera) för att utifrån det ganska svåra valresultatet diskutera sig samman till något som för folkflertalet kan te sig som acceptabelt och kanske t.o.m. bra.

Den här känslan av dagen efter har funnits hos mig nästan en vecka. Nu på något sätt måste något hända. Har jag hamnat i ett vakum som jag har svårt att distansera mig ifrån. Inte vet jag. Det kan också vara den annalkande hösten som gör att utomhusbaden nu definitivt är borta (jag kan ju bara inte fortsätta att leka säl) och att inget just har ersatt dem. Får väl avvakta lite till och se vad som kan tänkas hända.