Då köper jag mig fri

Häromveckan mötte jag en helt vanlig människa. Det var på det viset han presenterade sig själv. Mot honom fanns det allvarliga anklagelser, men jag tror inte riktigt att han just då insåg att allt höll på att gå över styr. Kanske hans framtida karriär, vilken just hade börjat, redan var över. Han som i övrigt hade allt, såsom han själv uttryckte det hela, med familj, jobb och ett tidigare fläckfritt förflutet.

Jag vet sedan inte riktigt vad som flög i honom. Måhända kände han att ingen riktigt lyssnade. Det var i och för sig fel, men hur skulle han kunna veta det. Han som aldrig tidigare varit i en rättssal. Och då yttrade han på fullt allvar "i så fall köper jag mig fri".

Vi andra som varit med om en hel del blev bara tysta. Mannen, här kallad Klas, hade sagt något onämnbart. Klas hade svurit i självaste kyrkan, dvs i domstolens förhandlingssal. Och inget förstod Klas eller trodde han just då att han ingick i en i en amerikansk film där han skulle kunna gå loss om han pröjsade. Inte vet jag, för inte ens jag kunde med att fråga honom vad han egentligen menade.

Och nu är det valtider. Val, propaganda, reklam - allt kostar pengar. Hur är det egentligen på andra sidan Atlanten. Vi har bara lite hum om att där kostar det mycket att bli vald. Vi pratar inte bara några ynka dollar; vi snackar miljoner. Och de som har pengar är mer än villiga att betala för att få sin man/kvinna på rätt position i samhället.

Det har talats lite om kampanjbidrag även i Sverige. Säkerligen snackar vi inte amerikanska belopp, men vi pratar ändå pengar. Och är det då inte viktigt att huvudsponsorerna träder fram och helt enkelt visar vem eller vilka de stöttar. Skall vi inte kunna vara så ärliga mot varandra och inte minst mot väljarna. Frågar ni mig så blir svaret - Jo, absolut.