Att leva som man lär
Ett uttryck som ibland är uttalat och än oftare ej sägs rakt ut är det som står i rubriken. Förmodligen finns uttryck med ungefär samma innehåll även i andra språk, men annars känns sättet att uttrycka sig som mycket svenskt.
Egentligen vet jag dock inte riktigt vad som menas. Ofta används uttrycket i politiska sammanhang, men också i religiösa. I det senare avseendet är det nog lite enklare att förstå. En person med kristna värderingar t.ex. bör väl behandla andra människor på ett sätt som anstår en människa med stark Gudstro. En präst som har utomäktenskapliga förbindelser kan knappast anses "leva som han eller hon lär" eftersom det i Bibeln och andra religiösa skrifter finne ett förbud mot dylikt agerande.
Men hur skall det hela uppfattas då det gäller politiska sammanhang. Uttrycket har säkert åter kommit till användning nu då Mona Sahlins dyra röda väska dykt upp som ett ämne värt att skriva (och blogga) om. Innebär det hela att om man hyser radikala (rödfärgade) åsikter så skall man också leva i säck och aska. Får en "vänsterman" eller "vänsterkvinna" överhuvud taget tjäna några pengar. Att det går bra att vinna på lotto och andra hasardspel har jag sedan länge förstått, även om vi i övrigt tar avstånd från spel och dobbel. Men då det gäller arbetsinkomst är vi tydligen mer kluvna.
Jag begriper bara inte resonemanget. Om jag tar mig själv som exempel så bör jag ju ur en strikt ekonomisk synvinkel alltid hylla borgerliga partier som har en lågskatteprofil som varumärke. Men det gör jag inte. Och egentligen är väl mitt ställningstagande relativt radikalt. Jag, utav politisk övertygelse, väljer ett alternativ som ekonomiskt definitivt inte gynnar mig själv, men som jag tror kan gynna andra.
Men skulle jag då som radikal varelse inte få bo där jag bor och köpa det jag vill (även om det senare av någon eller några skulle klassas som "högst onödigt"). Jag tycker det hela verkar fjantigt. Gör en person rätt för sig och betalar t.ex. sin skatt bör det vara tillräckligt för att kunna leva väl oberoende av egna politiska idéer.
Eller som den forne chilenske Nobelpristgaren Pablo Neruda ungefär uttryckte det att han var lika övertygad socialist som någon annan även om han uttryckte sina åsikter från en gammal god fåtölj i skinn.
