Åter dags att gråta

Även om jag gärna skulle vilja att sommaren skulle stanna så inte ville sommaren samma sak. Nej, nu var det tydligen dags för den årstiden att ge sig iväg för att på solidariskt vis lämna plats för en annan säsong, nämligen hösten.

Givetvis finns inga skarpa tidsgränser (måhända annat då det gäller temperaturer) mellan de olika årstiderna, men när bilägare måste skrapa rutorna på morgonen; då vet i alla fall jag att nu är det slut med utomhusbaden och därmed är också sommaren till ända.

Och det här är väl knappast något att hänga läpp för. I så fall finns det så mycket annat som vi människor kan reta oss på. Vi är också ganska bra på det. Det lite trista med hösten är de kyliga morgnarna och kvällarna ska vi bara inte prata om. Lägg därtill fukt och blåst och vi får en ganska så bra bild av hösten som den ter sig utifrån de flestas horisont.

Själv blir jag också fysiskt medveten om temperaturskiftet. På morgonen - och i synnerhet om det skulle blåsa lite - börjar nämligen mina gamlemansögon att rinna lite. För något år sedan då detta började kändes det nästan lite skämmigt. Nu har jag dock vant mig. Vad annat ska jag göra. Så om ni någon morgon skulle se en lätt gråtande rådman på stan så kan det mycket väl vara jag. Men tyck inte synd om mig. Jag gråter nämligen inte av sorg. Det har bara blivit höst och därmed lite kallare.