Är jag så dj..la bra?

För någon/några dagar sedan skrev jag om hur viktigt det är att vi ger varandra beröm. Några positiva och berömmande ord är allt som behövs för att vi skall växa de där centimetrarna som bidrar till att vi mår lite bättre eller ännu bättre. Vi bör ge varandra detta, både tyckte och skrev jag.

På väg hem - alldeles i anslutning till Drottningtorget - kom det fram till mig en man med lite trevande framtoning. Han frågade mig försiktigt om jag bar namnet Sven Martinger och om jag arbetade i det som han benämnde nya, stora huset vid Ullevi. Jag tyckte det var lika bra att vara ärlig varför jag bejakade det hela.

Den okände mannen tog då fram sin högerhand - närmast impulsstyrt gjorde jag detsamma - varpå han spontant sa "jag är beteendevetare på Universitetet och därför har jag besökt tingsrätten ett antal gånger. Jag har då sett hur du talar med ungdomar under rättegången och du (dvs jag) har då ett förbaskat bra sätt att hantera dem. Jag skulle önska att de hade fler som var som du".

Inför allt det här spontana berömmet blev jag svenskt förlägen och det enda jag kunde göra var att klappa om den okände mannen samt tacka honom så mycket för de otroligt vänliga orden. Därpå skildes våra vägar och måhända kommer vi aldrig mer att stöta på varandra. Jag behöver kanske inte tillägga att den för mig alltjämt okände mannen bör, av utseendet att döma, ha sina ursprungliga rötter i en annan kultur än den svenska.

Ja, inte vet jag om jag förtjänar de fina orden. Den här mannen, helt uppenbart, tyckte tydligen det. Och även här har vi nog en hel del att lära från människor som kommer från betydligt mer spontana kulturer än vår egen.