Är jag en bedragare?

En blogg är vanligtvis ganska självutlämnande. Och det är förmodligen det som bidrar till att att bloggar rent generellt är /ganska/ så populära hos läsekretsen. Därtill rör det sig om kort och därmed snabb läsning. Något som också går hem i vår tämligen snuttifierade värld. Men skall jag nu även erkänna brott som jag kan tänkas ha begått?

Kanske det inte är så farligt ändå, åtminstone inte utifrån ett straffrättsligt perspektiv. Igår stod jag i ett samlingsrum på tingsrätten och bläddrade lite förstrött i en tidning som låg där. Plötsligt fastnade mina ögon på en bild av en kvinna, som jag på något sätt kände igen. Namnet var också publicerat varför jag med ens blev övertygad om identiteten. Och då kom chocken som en elektrisk stöt genom hela kroppen.

Kvinnan i fråga var en f.d. notariekollega. Efter att jag avslutat min notarietid alldeles i början av 1980 har jag inte sett henne. Alltså har det gått 30 år. Jag har dock fortfarande bilden av henne såsom hon såg ut för dryga 30 år sedan. På något konstigt sätt tror jag att människor inte förändras. Jag förstår inte varför jag inte begriper bättre. Det hade ju räckt att jag tittat på mig själv så hade jag insett vad tiden kan göra med oss. Men den unga kvinnan som jag mindes från min notarietid såg nu ut som en pigg liten gumma (det senare alls inte uttryckt som något nedsättande). Och jag blev helt perplex även om jag givetvis inte borde ha fått den reaktionen. Men över sådant styr vi liksom inte.

Och nu på morgonen hände det igen. Jag korsade Drottningtorget och över detsamma gick en kvinna, en sedan många år tillbaks, f.d. flickvän som nästan såg ännu äldre ut än kvinnan från domstolsblaskan. Och jag förstod att det jag ständigt ägnar mig åt är någon kvalificerad variant av självbedrägeri. Att jag liksom tror att tiden inte förändrar vare sig andra eller mig själv. Och jag verkar inte lära mig. Alltså får jag väl klassas som en förhärdad /själv/bedragare.