10 kr - 100 kr - 1 000 kr

Det här med moral kan vara hur svårt som helst. Eller hur? Visst kan en del personer ha en officiell moral - och hur många har inte det - där de vet vad som är lämpligt och politiskt korrekt att uttala. Mer än villiga är de då att framföra detta, ty som tänkande varelser vet de att deras uppskattning och aktning i andras ögon kommer att stiga, något som de givetvis uppskattar.

Ungefär här gör också den s.k. svekdebatten entré. Politiker av olika schatteringar gör sig till talesmän för dittan och datten. Men sedan då det kommer till den krassa verkligheten så visar det sig plötsligt att det politikern tidigare officiellt tog avstånd från har han eller hon som privatperson själv anammat. Och i ett sådant läge ökar med nödvändighet det s.k. politikerföraktet. Ta bara det här med hushållsnära tjänster. För mig kan det kännas märkligt att en person reservationslöst tar avstånd från ett fenomen och ungefär samtidigt själv drar fördel av det. Skall en sådan manöver lyckas bör personen ifråga vara oerhört tydlig med varför han eller hon agerar på sätt han eller hon gör. Vanligtvis saknas denna tydlighet och andra personers reaktion låter inte vänta på sig.

Själv har jag i teorin lekt med tanken hur jag själv skulle ha agerat om jag någonstans på gatan hade hittat pengar. Hur skulle jag då ha gjort? Självklart vet jag att de upphittade pengarna skall jag ta med mig till polisen och där överlämna dem. Men om jag hade gjort så med en (1) krona hade både mottagande polis och jag själv tyckt att jag var en ytterst märklig figur. Och vem vill i onödan framstå som en sådan person. Men om vi höjer summan och lägger till nolla efter nolla.

Närmar vi oss en tusenlapp tror jag att de flesta av oss hyser den uppfattningen att vi bör koppla in polis, men var går gränsen egentligen? Och skall vi ha någon gräns, för den är ytterst godtyckligt satt av envar av oss. Ja, ett litet moraliskt dilemma för den det passar.