Den grånande framtid är vår

De kommersiella offensiver vi utsätts för idag är ofta designade efter vår person. Säljkampanjer talar till vår personlighet. Detta är möjligt att göra, inte minst genom att våra vanor idag är så oerhört lätta att kartlägga – via hur vi använder nätet, mobiler och olika slags betalkort.

Min livsmedelsaffär vet vilka varor jag brukar använda och ger just mig rabatter på just dem. Det är bara ett exempel. Rätt harmlöst, men i alla fall. För er som är aktiva på Facebook och andra sociala medier – där är möjligheten till total kartläggning betydligt mer utbyggd.

Så långt den samtida kulten av det personliga. Jag är ganska säker på att den kommer att leda till en motreaktion, till en längtan in i en anonym tillvaro.

Lågmäldheten då? Varför kommer den att efterfrågas? För att den är ett så tydligt alternativ till allt annat som pågår runt om oss – mediebruset dygnet runt, uppkopplingen dygnet runt, ja, allt som innebär stora möjligheter till aktivitet när man så önskar och som högljutt pockar på vår uppmärksamhet.

Även här kommer förstås alternativ att efterfrågas i allt högre grad. Det kanske redan sker. Det finns saker som tyder på det. Jag tror faktiskt att Stefan Löfvens opinionssiffror är ett exempel. Till skillnad från den i sina uttrycksformer allt för tidstypiske företrädare Håkan Juholt (det gällde att säga saker, snabbt, högt och slagfärdigt) är Stefan Löfven långsam och eftertänksam.

Det skapar en aura av trovärdighet som Juholt totalt saknade. Därmed är Löfven lik sin främste konkurrent, Fredrik Reinfeldt. Som SvD:s politiske redaktör PJ Anders Linder konstaterade för en tid sedan lär debatterna dem emellan inte spraka av liv. Men å andra sidan – de kanske blir trovärdiga?

Stefan Löfvens framgång på kort tid som ett tecken på en renässans för lågmäldheten och det opersonliga? Ja, det är förstås inte hela sanningen, men jag gillar tanken. Det finns dock andra tecken som kanske äger mer bärkraft. Göteborgs universitets årliga förtroendebarometer presenterades nyligen. Bara två samhälleliga institutioner har ökat sitt förtroende hos medborgarna två år i rad: kyrkan och facket.

Två institutioner som båda är stora, opersonliga och lågmälda (i fackets fall mot sin vilja de senaste decennierna, men i alla fall?). Båda står för en oföränderlighet som tidigare har uppfattats som trög och otidsenlig, men i en framtid kommer att framstå som allt mer attraktiv.

Politiker och media kanske tvingas följa efter och ge plats för det långsamma och lågmält eftertänksamma. Stefan Löfven är kanske ett trendbrott? Inte hans politik, förstås, det är en annan diskussion – men hans gråtonade persona som massmedial rollfigur.

Den grånande framtid är vår, helt enkelt. Och det är inte så dumt.