Tidigare toppspelare ny tränare i Elfsborg Tennis: ”Klubben ville ha lite nytänk”

När Sverige 1988 hade sitt bästa tennisår någonsin, med tio spelare bland världens 50 bästa, tog Lars Jönsson själv steget och blev proffs.

– Jag tror aldrig att jag hade blivit så bra om det inte hade varit så många bra spelare. Man hade hela tiden folk att träna med. Bara att gå ut och äta varje kväll, vi hade ju hur kul som helst, säger han med namn som Mats Wilander, Stefan Edberg, Magnus Gustafsson och Jonas Björkman i åtanke.

I dag ser sporten, såväl som den svenska tenniskartan, helt annorlunda ut.

– Det pratas mycket om vad som kan göras bättre. Jag har följt svensk tennis väldigt noga och jag tycker att den är på gång. Men att vi ska bli en stormakt igen, det är lite naivt att tro. Den svenska storhetstiden måste vi bara glömma. Vi måste jämföra oss med länder som Schweiz, Belgien och Nederländerna. Dem har ett par spelare på topp hundra och om vi kan ha det vore det jättebra.

Men att ta sig dit – till topp hundra där Jönsson cirkulerade under ett par år på 90-talet – har visat sig allt svårare för svenskar i en tuff internationell konkurrens. Senast 2011 återfanns Robin Söderling som ende svensk bland de 100 främsta på ATP-rankingen och på den kvinnliga WTA-rankingen återfinns i dagsläget bara Rebecca Peterson (74).

– I dag är det mer individuellt. Där känner jag lite att man skulle gå ihop lite mer i svensk tennis. Men det är lite utdöende. Min svåger Robert Lindstedt (tvåa i mixeddubbelfinalen på Wimbledon i år), som är 42 år och spelade även när jag spelade, säger att han är helt själv på tävlingar i dag.

När 49-årige Lars Jönsson nu sitter i Elfsborg Tennis lokaler efter tretton år i Kuwait är det med nya idéer.

– Klubben ville gärna ha lite nytänk och dem var inte rädda för att testa lite nytt, säger han och ger ett exempel:

– Föräldrarollen har nästan blivit ännu viktigare i dag. Förut fanns spontanidrotten och då fanns det inga telefoner. Barnen springer inte till grannen för att spela landhockey längre. Vi som vuxna måste engagera oss mer i barnen, det är superviktigt.

I gulfstaten Kuwait, där han varit tränare och Davis Cup-kapten, har synen på sportsliga satsningar skiljt sig vitt från den i Sverige.

– Där nere är föräldrarna inte så jätteengagerade, där är skolan viktig. Och dem har liksom inte några stjärnor och förebilder i någon idrott egentligen. Min son spelar mycket tennis och är ganska duktig, så för hans del var det ett måste att flytta hem.

Just förebilderna inom tennisen tror han kan vara en viktig aspekt för Sverige.

– Jag tror ändå att som när Sverige dominerade så blev det en vinnarkultur och folk ville spela tennis. De bra spelarna fick spela med ännu bättre spelare. Sen blev det motsatt effekt när det gick dåligt, så det är klart att desto bättre det går för våra bästa, desto större chanser har de som kommer efter.