Sjöström: "Jag blev riktigt, riktigt ledsen"
– Någonstans måste man ha perspektiv på saker. Visst, för mig som idrottare är kroppen viktig. Den är mitt redskap. Men samtidigt som jag var på sjukhuset fanns det människor där som kanske fick ett dödsbesked eller ett cancerbesked. Jämfört med det spelar inte en bruten arm så stor roll, säger Sjöström i en lång intervju med Dagens Nyheter.
Det är nio dagar sedan en isfläck vände upp och ned på hennes säsongsupplägg – där fokus var att komma i toppslag till de planerade olympiska spelare i Tokyo i sommar.
"Allt gick väldigt fort"
För DN berättar hon att det dröjde ett tag innan hon förstod att armbågen var illa skadad.
– Jag hade precis parkerat bilen, och hann bara gå runt hörnet innan jag halkade. Allt gick väldigt fort, säger Sjöström.
– Det hade nog varit svårare att förlåta sig själv om det till exempel hade hänt när jag åkt skridskor eller skidor eller spelat fotboll. Men nu var det bara en oturlig olycka.
Hur illa det var ställt insåg hon först inte.
– Först trodde jag att jag hade slagit i huvudet eftersom jag var helt snurrig. Det var först när det hade lagt sig – vilket tog ungefär en halvtimme – som jag kände att armbågen hade fått en smäll. Men att det var en fraktur trodde jag inte utan min första tanke var "jag kan nog inte tävla i kväll".
– Jag blev riktigt, riktigt ledsen när jag fick beskedet att det var en fraktur.
En vecka efter operationen har de värsta smärtorna lagt sig
– Ja, nu känns det bättre. Jag får visserligen äta smärtstillande, men bara ”vanliga” sådana. Enda problemet nu är att jag fortfarande bara kan sova på rygg. Det är en utmaning, säger hon.
Snart bassängträna benen
När stygnen tagits bort kan hon bassängträna. Dit är det knappa två veckor.
– De första tolv veckorna kan jag inte använda armen, men jag kan träna benen vilket egentligen är perfekt eftersom det är en svag punkt för mig. Nu får jag flera veckor på mig att bara träna ben, vilket kommer att göra mig starkare. Så kanske var det här ett tecken från ovan att jag måste träna mer på kickarna, säger hon.
Hon är fullt medveten om att hon måste gå försiktigt fram, inte pressa kroppen för tidigt.
– Vad jag har förstått kan det bli rätt allvarligt om man gör det.
Om OS säger hon:
– Jag tar som sagt ett mål i taget och det första målet är att få tillbaka en helt okej rörlighet i armbågen. Men jag tror absolut att jag kommer att vara med på OS. Sedan är frågan på vilken nivå jag är på då. Det kan jag inte säga säkert redan nu, men det jag kan säga är att jag kommer att kämpa så hårt jag kan.
