Ingen mara det här...

Av praktiska skäl beslutar vi avverka loppet från fel håll. Sträckan är ju lika lång ändå och ännu har ingen IOK-delegat velat diska oss.

Efter regelbundna maratonrace sedan Tokyo-VM 1991 känns det förstås ovant att starta vid målet. Nåväl, en bit utanför eftersom Fågelboet är hermetiskt tillslutet för gula taxibilar under hela OS-perioden.

?Förberedelserna är nästan jobbigast. Först att märka ut banan på en Peking-karta, stan är stor gu?bevars. Sedan att förklara syftet för en taxiförare utan engelska kunskaper.

Tolkar och poliser strömmar till. Chauffören lyssnar, vrider på kartan och ser ut att tänka ”vad i h-e går den här resan ut på?”

Vi hinner knappt iväg förrän tydligen hans hustru ringer i mobilen. Fritt tolkat tycks konversationen gälla makens märkliga uppdrag. Att transportera två stolliga européer längs en blå linje hör knappast vardagen till.

Den halvmilen långa spurtrakan är ett lystmäte för hungriga västerlänningar. Där ligger inom några hundra löpmeters avstånds McDonalds, Seven Eleven och Kentucky Fried Chickens.

Mao skulle bara veta.

?Maratonbanan gör en sväng upp genom huvudstadens universitetsområden. En intellektuell aura sipprar in genom vindrutan, fotograf Nilsson tycker det känns ovant.

Det påmålade maratonstrecket löper vidare söderut på en fyrfilig motorväg rakt mot city. Vi styr förbi dagens enda bensinmack. OS-fältet lär ha fler vätskekontroller att tanka blyfri sportdryck på.

Möjligen är det en villfarelse men jag tycker kineser i omgivningen tittar snett på oss stornäsor i droskan. Ser vi ut som fega fuskare på bred väg mot OS-guld.

I så fall vill jag bara påminna om maran i St Louis 1904.

Det var då hemmalöparen Fred Lorz åkte delar av maratonbanan i bil. Han hyllades först som suverän segrare, avslöjades senare och diskades på livstid.

Peking-banan har en halvtråkig sträckning. Den är spikrakt platt och går huvudsakligen via nybyggda kvarter med mängder av skyskrapor.

Höjden och modern arkitektur leder snarare tankarna till en amerikansk metropol typ New York. En kollega påstår att det i dag är lika lätt att finna kapitalister i Kina.

Med sidorutan som referensram kan det ligga något i påståendet. Neonskyltarna är gigantiska, kommersen slående, gatulivet fascinerande.

Folk bär chica kläder i djärva färger, bär dyra inneglasögon – och nästan ständigt en mobil i handen.

Nu rör sig förstås den gula taxin bara genom upprustade områden. Här låg förr gamla kvarter i kinesisk stil.

De klassiska byggnaderna fick vika sig under OS-förberedelserna. Protester från bostadsinnehavarna tystades effektivt genom...ja, kalla det icke konventionella metoder.

Lite skillnad mot Skandinavien. Där går det knappt att bygga ett cykelställ utan svåra fördröjningsaktioner.

Längs vägen mot centrum passerar vi Kinas svar på Borås djurpark. Pekings Zoo lär vara en imponerande anläggning, dock med färre invånare innanför stängslen än i den stora staden utanför.

Vyn från taxin ger lite perspektiv på befolkningsantalet i den här stan. Det är människor överallt. De flesta går, åker bil, buss eller tunnelbana.

Den gamla nationalklenoden cykeln tycks utrotningshotad, delvis ersatt av en lika tystgående men bekvämare elmoped.

Det var annat förra gången jag besökte Peking. 1979 fanns här knappast några bilar, endast ett par miljoner trampfordon med cyklister i gröna alternativt gråa Mao-uniformer.

?Förvandlingen från djup kommunism till närmast rå vardagskapitalism är besynnerlig att skåda.

Vad tycker medborgarna egentligen? Någon som längtar tillbaka till personkult, långa marscher och tvångsarbete?

Ingen säger något öppet, men dagens vänliga kineserna verkar trivas med livet. Åtminstone är det min amatörfilosofiska bild från luftkonditionerad plats bakom en leende taxichaufför.

Trafiken tätnar när vi närmar oss centrum. Fyra filer är proppfyllda trots att bara bilar med jämn slutsiffra får framföras denna dag. Bilismen blir per automatik kaotisk i en stad där antalet fordon dagligen ökar med 1 000.

Lösning på miljöproblemen, någon?

En åkande maratonspecialist löper nog mindre risker än en löpande. Ni minns kanske vad som hände under OS-loppet i Aten 2004.

Brasilianaren de Lima ledde länge. Plötsligt rusade en förvirrad ex-präst in och knuffade till honom. de Lima tappade löprytmen och italienaren Stefano Baldini tog segern.

Såna sabotage vill man undvika. Därför har jag bakdörren låst genom alla 42 kilometerna.

Loppet gör en kringelkrok runt den väldiga Tiantinparken. I omedelbar anslutning ligger Pekings naturhistoriska museum. Där berättas Kinas blodiga nutidshistoria i ord, bilder och andra dokument.

Om nu någon i söndagens löpfält skulle vilja titta in.

Efter svängen kring parken finner vi slutstationen, alltså löparnas startplats. Den ligger som sig bör vid Himmelska fridens torg.

Jättebilden av ordförande Mao blickar ut på tusentals turister som vandrar över torget. Många säkerhetsvakter håller ögonen på allt som händer i folkhavet.

Det känns liksom inte aktuellt med ett vilt upprorsförsök á la 1989.

Vad hände förresten med demonstranten som den gången trotsigt vägrade flytta sig för den framrullande tanksen.

Lever han? Sitter han i fängelse? Ska han löpa OS-maran?

Frågorna hinner inte få något svar innan en polis, som mitt i gatan står, vinkar taxin vidare.

Vi når starten på tiden 2 timmar 12 minuter. Om tiden är gångbar visar sig i dag.