I hjärtat av Nittorp

Det ligger svettiga tröjor på golvet.

Några ej använda hänger på galge.

Utanför skär spelaren Jonas Gustavssons orange mössa genom den i övrigt matta färgkulissen – men faktum är att det är ganska kallt i hallen efter avslutad träning.

– Det är nästan så att alla går och väntar på att de ska komma hem igen. Då vet man att chansen finns, säger han.

Tio minuter tidigare.

I ett litet rum vid sidan om.

Mats Claesson, tränaren, snörar skridskor med vänster hand och dricker kaffe med höger, medan han låter armbågen vila mot taktikblocket.

– Upplägget är lite tuffare nu. Men givetvis siktar vi på att komma tillbaka.

Vad tror du krävs?

– Att alla vill samma sak.

Ett par timmar tidigare är högen stor och Carina Nygren lutar sig försiktigt mot krattan innan sista ansträngningen.

– Vilka mängder det blir. Men det är väl bara att se glad ut, säger hon och skrattar.

Niklas, Carinas son, och Rolf Claesson, Carinas pappa, finns till hands i trädgården och den vid vägkanten parkerade hästkärran är snart fylld med löv.

Ner till höger syns Jälmån.

Snett till vänster vägkorsningen, rent geografiskt hjärtat i det lilla samhället, som tidigare pulserade extra i form av en affär.

– Du, det där är länge sedan. Pappa, hur länge sedan är det affären slog igen, ropar Carina.

– Jag vet inte, säkert tio år snart, svarar Rolf.

– Så är det. Ska man träffa någon nu för tiden går vi till ishallen, säger Carina.

Självklart när Niklas, 15 år, men som redan spelar med J18-laget och i bland J-20 laget, har match.

Men även i andra sammanhang.

– Det vore kul om A-laget kunde gå upp igen. Det har varit lite si och så på senare tid. Det skulle bli lite mer drag igen då, säger Carina.

– Härom kvällen satt vi och tittade på tv, på BHC i allsvenskan. Vi satt och hejade på Borås och jag sa till pappa att vad fasen håller vi på med egentligen. Förr var det otänkbart, men nu spelar ju våra bästa spelare där. Men jag tror de kommer hem snart, och då jäklar.

Hur viktigt är det?

– Viktigt och viktigt, men då alla här har en koppling till ishockeyn vore det kul.

Har alla verkligen en koppling till klubben?

– Ja, i stort sett alla. Jag pratade med en ensamstående mamma för ett par dagar sedan. Hon tyckte att det var lite svårt att komma in i byn om man inte var ett skit idrottsintresserad. Men det behöver man inte vara, gemenskapen är det viktigaste. Sedan kommer det nog alltid att vara så att mycket kretsar kring NIK.

Under den pågående och populära föreställningen Lillsjöns salonger serverade hockeypersonal.

Bara en sådan sak.

Tillsammans med fotbollsspelare från damlaget, ungdomslag, dess föräldrar och syskon.

Fans och förebilder.

– Det är en speciell anda här. Miljön. Lagsammanhållningen, något vi är stolta över, säger Carina.

– Utan hockeyn vore det ändå dött, säger Rolf.

– Men det var nog lite bättre förr, säger han sedan.

Hur då?

– Lite bättre spelare.

Niklas säger inte så mycket.

Väntar bara in tiden.

Det var när Dick Berggren lockades ner från Skellefteå, eller Lejonström utanför Skellefteå, som laget hittade tvåans växel.

Dick kombinerade jobbet som fritidsintendent i Tranemo kommun med det som tränare för Nittorps IK.

Året: 1981.

– Det var väl första gången träningsdosen ökade på allvar. Vi hade gått upp i tvåan. Men det är länge sedan nu.

Bosse Nilsson, den gamle spelaren, som då jobbade i hockeygruppen (lämnade över till brorsonen Stefan Nilsson 2004) sitter med ryggen mot det prisskåp som förgyller fikarummet i ishallen.

Han och kompisen Tommy Claesson försöker att minnas – två stycken som hjälptes åt att rusta Nittorp.

– Pasi Mustonen, det var väl mitten 80-tal, säger Tommy.

– Dan Brennan var slutet 80-tal. 86 till 89, säger Bosse.

Namnet Brennan, klubbens förste transatlant och förre målkung, möts fortfarande med respekt i Nittorp.

Carina Nygren sa tidigare i lövhögen:

– Det var på den tiden man skolkade från skolan för att se på hockey. Det är väl inte så många som gör i dag antar jag.

Efter Brennan (som fortsättningsvis hjälpte till med scoutingen) följde en guldålder med spelare som Guy Gadowski, Roman Steblecki, Arto Ruotanen, Marko Rönkkö, Peter Röpke, Jörgen Levinsson, Artis Abols, Ove Thörnberg, Thomas Ljungbergh, Mattias Remstam, Jason Gudmundsson, Henrik Danklint, Dan O ?Connell, Lenny Dower och Jimmy Lund (för att nämna några) som visade vägen ända fram till kulmen två säsonger inför millenieskiftet.

Nittorp var bäst i bygden, fyllde hallen – och gick ända till den allsvenska kvalserien.

Inte längre än så – men Nittorp gick in i många hjärtan och har i dag fler träffar på google än Tranemo kommun.

– Det var naturligtvis fantastiskt kul. Förebilder till höger och vänster. När Ruotanen var här och spelade skulle alla ungar spela back. När Brennan var med på ungdomsträningen ville ingen lämna isen. Det var affischnamn som lockade publik och..., ja, vad ska man säga, det är inte lika enkelt längre, säger Bosse Nilsson.

Konkurrensen är en av förklaringarna.

Marknaden en annan.

Bosse igen:

– Det går ju inte att jämföra alls. Steblecki och Abols var A-landslagsmän (Polen och Lettland). Vi plockade hit poängkungar och tog i hand på 2000 dollar. Vad får du för det i dag?

Saknar du det?

– Det var skoj, men det var då och någonstans förstod man att det inte skulle vara för alltid. Tiderna förändras. Det är dyrare att leva nu.

Stefan Nilsson, i dag i hockeygruppen och privatrådgivare till yrket, har stannat till med sonen Max.

– Vi är ett litet samhälle och går runt på små resurser. Men här finns ett suveränt ideellt tänk och med hjälp av marknader, lotter och andra arrangemang kompletterar vi sponsorbiten väldigt bra. Lillsjöns salonger är bara ett exempel. Men jag har väldigt svårt att se att vi skulle bli fartblinda för det.

Tingsryd gick i fällan, tvingades till ekonomisk dopning (svarta löner) och uteslöts ur allsvenskan 2002. Vilket i sin tur gav rotation åt seriesystemet och tvingade Nittorp ur ettan.

– Det var en jobbig tid, säger Tommy Claesson.

– Ja, och då kom tappet. Vi hade spelare på gång, bland annat Jocke Persson, som nu spelar i BHC. Men i och med nedflyttningen försvann en ruskigt massa gubbar och det blev till att tänka om.

Hur då?

– Hemvävt. Det är vad som gäller på sikt, säger Bosse.

– Stommen har alltid varit våra egna, det är viktigt att säga och det ska man komma ihåg, men kryddan var lite mer exotisk förr kanske.

I senaste matchen var tolv ur startuppställningen egna produkter och en lista över klubbens olika årgångar visar på elva lag – plus skridskoskola.

– Inte en åldersgrupp vi hoppar över och det tycker jag är oerhört viktigt. Man blir glad över att titta ut över isen här och massa knattar försöker att trampa runt konerna, säger Tommy.

Vad är nästa steg?

– Runt A-laget vore det att få hem Jimmy, Mattias eller Lenny. De som är närmast. Även om Wallenberg (Patrik) och de andra vore hjärtligt välkomna. Precis som när Elfsborg lockade hem Anders och Mathias Svensson skulle det kunna säga swisch för oss, säger Bosse.

Jonas Gustavsson, 27, rättar till sin självlysande mössa.

Han var 16 år och rookie under kvalhysterin – men har under 2000-talet fått vara med om hockey av det rent medialt mer tystlåtna slaget.

– Det är väl bara att erkänna att det har stått still i några år. Nittorp kommer aldrig att ändra sig som klubb på så sätt, det är andra värden som sätts i första rummet, men det vore väldigt kul med ett avancemang, säger han.

Gustavsson står inte långt från ingången och bakom honom syns stora affischer med hjältar som skrinnat vidare i karriären.

Remstam närmast.

– Vi har ju några stycken ute och far. Kommer de hem kommer publiken och det är lite som om alla går och väntar på det nu, säger han.

En annan Jonas, Nilsson 31, är det senaste tillskottet.

Han drar lindan av klubban och pustar ut i ett hörn.

Han som lämnade allsvenska BHC och började bygga hus är tillbaka i rinken – och blir därmed Nittorps givne veteran.

– Och ledare, säger Mats Claesson.

– Det syntes redan de första träningarna att spelarna lyssnade. Jonas har varit med ett tag och den typen av karaktär är hur viktig som helst för oss.

Nilsson har tränat en knapp månad och pratar inte gärna i stora ordalag om säsong eller målsättning.

Snarare om känslan.

– Jag blev helt paff när jag kom in i det här omklädningsrummet. Passionen för hockey är enorm. Här sitter killar som knappt har betalt, som ska upp och jobba sju, kanske sex, dagen efter och snackar långt, långt efter träningen. Det har jag inte varit med om tidigare.

Vad kan det här leda till?

– Vi spelar i alla fall för att vinna och jag tycker mig se ett riktigt bra lag, säger Jonas Nilsson.

Mats Claesson säger:

– Det är dumt att bygga upp för stora förväntningar, men det är klart att med Jonas, med Fredrik (Enhörning och Daniel (Parkhagen) från Borås. Två duktiga målvakter och så Mattias Pettersson, som visat sig riktigt vass, så ser det bra ut så här långt.

– Men det är lite orättvist att jämföra med det som var tidigare. Vi jobbar hårt och förhoppningsvis kan det bli kul på sikt.

Till våren?

– Förhoppningsvis.

Mörkret faller utanför.

På isen lyser det starkt. J18-laget tränar.

Niklas, Carinas son, vet vad som gäller – och vet att han kommer att få chansen med tiden.