Goops dröm: En ny seger

Han har hunnit bli nio år nu, Thai Tanic, kanske inte riktigt lika löpsugen som då, men nyfiken.

Björn Goop, 33, lägger ifrån sig mobiltelefonen några sekunder och ger den gamle favoriten ett par kärleksfulla klappar på gårdsuppfarten.

– Tre år är det väl nu. Vi fick luckan invändigt och sköt till. Vilket liv det blev. Och så norska ägare, de gillar när man vinner under de olympiska ringarna, säger han.

Thai Tanic spurtade hem Olympiatravets final 2006 - och i dag är det dags igen.

Lite längre bort i hagen står en brun valack, enormt stor, enligt pappren störst i stallet.

Han visar humör, kanske för att något stort väntar.

Global Investment, sex år och 1.70 över manken.

Årets hopp.

– Spår åtta, vad ska man säga om det?

Björn suckar.

Säg något .

– Det går normalt inte. Men hästen kändes fin i sista jobbet, det blir barfota runt om, och man kan inte åka till ett lopp, absolut inte till den här typen av lopp, och inte hoppas.

Det utlovas trots allt fest.

Med globala ingredienser.

200 hektar enligt ritningen.

Hagar, omringade av vita staket, i en sådan mängd att det från ovan liknar en labyrint omöjlig att ta sig ur.

Henrietta Wirola kommer gående från ena stallentrén, den närmast de två bostadshusen på Lökene Gård utanför Kil.

Morgonens fortkörning tvingades ställas in då en beställd väghyvel fortfarande i denna stund arbetar med att justera doseringen på den 1609 meter långa rundbanan.

– Vi får ut och motionera hästarna i stället. De måste röra på sig, det har Olle (Goop, far till Björn) alltid sagt. Han vill att de ska köras så mycket som möjligt. Hästar är flockdjur och ska vara i rörelse. I en hage är det lätt att de blir still, säger Henrietta.

Henrietta är inte bara hästskötare, hon är Björns sambo och tar sig tid en stund medan hennes andra hälft är på flykt.

– Två gånger i veckan är tanken att alla hästar ska gå ett tuffare träningspass. Sedan handlar mycket om psyke, hälsa och välmående, säger hon.

Den Åbo-födda Wirola har tidigare arbetat hos Halmstad-tränarna Petri Puro och Kari Lähdekorpi innan hon träffade Björn och flyttade till stall Goops residens för snart åtta år sedan.

Hon berättar om ett liv med hästar som bara den mest inbitne begriper sig på.

Glad och ärlig:

– Om en stund är det lunch. Dagens höjdpunkt...

–En kvart när man får chansen att sitta ner. Det här är ett jobb på hästarnas villkor och inget för glidare, säger hon, skrattar och säger till hundarna Zingo och Delvis (skulle heta Elvis, men det blev en tik) att lugna ner sig.

Inga 40 timmar per vecka, alltså?

– 40 timmar per helg, menar du?

Henrietta skrattar igen.

– Ärligt talat. Vi gör ju det här för att vi älskar det. Ingen tvingar mig eller någon annan. Olle och Björn är väldigt noga med alla regler, men efter arbetstid går det över i hobbyverksamhet och det här är en livsstil jag tror ingen här vill vara utan.

– Björn kan tävla på kvällen, komma hem ett, eller kanske tre, på natten och vill ändå alltid vara med och köra första jobbet kvart över sju på morgonen därpå. Det är så det här livet fungerar.

Hur är han, Björn?

– Pedant. Extrem pedant. Men oerhört snäll och en tävlingsmänniska i alla lägen.

Hinner ni någonsin träffas?

– Ibland, någon tävlingskväll, frågar han om jag vill åka med som sällskap i bilen. ”Visst, okej”, säger jag. Sedan pratar han i telefon någon timma innan han frågar om jag kan köra en stund. Det tar en minut så sover han.

Björn kommer tillbaka.

Ett kortare möte kallade och klockan visar 10.12.

– Det körde ihop sig. Jag måste vara i Karlstad på ett möte 11 och sedan ställdes flyget in. Jag får ta bilen till Stockholm (kvällstävlingar på Solvalla). Men det är lugnt, var var vi?

Mobiltelefonen ringer.

– Björn.

– Hej. Okej, men då får vi titta på en annan lösning.

Han lägger på efter någon minut.

– Ursäkta, det är så här ibland. Nu kör vi.

Mobiltelefonen ringer.

Björn tittar i displayen, men svarar inte.

Samtalet glider in på nu och då.

Hur en tennisspelare formades till svensk travsport kanske mest lysande stjärna.

– Jag spelade gärna tennis och var inte alls intresserad av trav när vi bodde i Göteborg. Men så flyttade vi hit och jag fick en egen ponny, säger han.

Hasard blir 20 år i år, går numera som gårdshäst i Gävle, efter lång och trogen tjänst på en travskola.

Björn har honom att tacka för mycket - om han får säga det själv.

– En ponny är hårdaste skolan. Det krävs ett extremt tålamod och det var inget jag hade som liten. Jag tror aldrig att jag blivit så framgångsrik om jag inte fått kämpa med Hasard. Till slut var det riktigt kul att köra ponnylopp.

När blev du biten?

– Det blev mer och mer naturligt med tanke på vem man växte upp som.

Pappa Olle, som blev egen tränare i Rättvik redan 1967, är en av den levande historiens allra största. Han flyttade till Göteborg och tog senare med sig familjen till Värmland när kommunen sökte arbetstillfällen i slutet av 80-talet. Bönder brukade marken, då utan hagar, än mindre hästboxar.

Till den bilden har Lökene Gård växt ut till en toppmodern travsportanläggning där 30 anställda (varav 19 hästskötare) rår om 150 hästar.

– En gård i Göteborg hade blivit alldeles för dyr. Här fanns bra mark och geografiskt var det nära både Göteborg, Stockholm och Oslo, säger Olle.

Den gamle (eller den äldre) har kommit tillbaka efter en utflykt till Åmotfors ett par mil nordväst om Arvika. Förmiddagen ägnade han åt att köra in 2-åringar. Han hälsar vid hemkomsten på veterinären, tittar i stallets anteckningsbok innan han bromsar in en minut på grusvägen.

66 år.

Full fart.

– Jag hade väl knappast hållit på fortfarande om inte Björn blivit intresserad. Nu ser man ju gärna att det fungerar för honom framöver, säger Olle.

Hur tror du att det går?

– Björn är oerhört ambitiös och kunnig. Sedan vill han väldigt gärna vara med på den här nivån, säger Olle innan han går vidare.

– Vi trivs väldigt bra här, men jobbar väldigt hårt och det finns inga genvägar, säger Björn.

Saknar du något?

– Stora segrar vill man så klart åt fler, men, nja, det skulle väl vara en ny fixstjärna.

Conny Nobell, den gamle elitloppsvinnaren, står i samma stall som Global Investment, men bestämmer med ålderns rätt numera själv när han ska träna och tävla.

– Alla drömmer väl om den där hästen som kan göra det extra, som visar vägen på många sätt, säger Björn.

Men vad driver till det här livet?

– Tävlingen. Men också att träna häst efter eget huvud och att vara nära djuren. Jag är väldigt ivrig i min ambition och misshandlar mig själv många gånger i mitt sätt att leva, men jag tror att det är ganska vanligt inom den här sporten.

Det är sport och inte spel, alltså?

– För mig kommer det alltid att vara en sport. Sedan kommer det alltid finnas de som snackar siffror i stället för hästnamn och då kanske gränsen är passerad. Men spelet i sig är självklart en viktig ingrediens.

I dag, på finaldagen, sätter idrottsstjärnorna sin prägel på Åby-ovalen.

– Jag gillar den här dagen. Det är så jäkla synd på spåret bara, säger Björn.

Han är redan sen.

Hoppar in i bilen.

Karlstad. Därefter Stockholm.

Solen lyser än starkare från klarblå himmel.

Det är för en sekund helt tomt på gårdsplanen.

Efter en liten stund kommer Henrietta Wirola tillbaka. Sittande i långvagn bakom Conny Nobell möts hon av en vindpust med stark anknytning till hästskit.

– Dom är lika, säger hon.

Hur då?

– Mer än far och son om man säger så. De är som bästa kompisar eller som bröder. De gör allt på samma sätt och tänker lika. Får Olle skit någonstans är det Björn som tar åt sig.

Är det bara positivt?

– Kanske både och. Men familjebanden är väldigt starka och jag är ganska övertygad om att det ligger bakom en stor del av framgången, säger Henrietta.

Michael Larsson, försteman på Lökene Gård, ansluter med en bok i högerhanden:

– Jag har svårt att se en far och son stå närmare varandra och i många fall är det säkert bra. Björn är nyfiken, envis, intresserad och snappar upp det som bör snappas upp, säger Larsson.

Vem bestämmer?

– Olle har sista ordet, säger Henrietta.

– Nja, det är väl ingen här som säger emot Björn om man säger så. Även om han inte alltid visar den sidan utåt, säger Michael.

I eftermiddag selar de två ut Global Investment i årets första riktigt stora final.

Men att stallets störste ska bli Olympiatravets bäste är det ingen som riktigt vågar tro.

Dagens bästa chans:

Quarcio du Chene, nummer 6, i V75-7.

Det var en kusk, en pappa, en sambo, en försteman och två hundar rörande överens om.