Ensamlöpare på elitnivå

1.14.39. Så fort gick det när Svensson sprang Kretsloppets halvmara i september. Som en jämförelse hade det placerat honom i Göteborgsvarvets elitled i år. Och det utan någon tränare eller något specifikt träningsupplägg.

– Jag kör på känsla. Vad som känns bra helt enkelt och vad jag tror gör mig bättre.

Vinden ligger på och sliter i Svenssons mörka långa hår. Men pannbandet gör sitt jobb och lockarna ligger tryggt nedstoppat i jackans halskrage. Han förklarar varför han inte tillhör någon löpargrupp.

– Jag trivs bäst att springa själv.

Svårare än så är det inte.

– Dessutom har jag svårt att hålla tider. Det där med att man ska infinna sig på en viss plats, en viss tid och dessutom känna för att träna just då känns fel. Det kan man ju inte veta i förväg om man har lust. Det känns onaturligt helt enkelt.

Ett halvår. Så länge stod Svensson ut i en organiserad klubb. Han ingick då i Ymers hårt satsande löpgrupp, Run High Team.

– Det upplägget passade inte mig. Jag tröttnade på att skriva träningsrapporter och på att springa på bana och löpband. Det är inte min grej. Allt det är fruktansvärt tråkigt. Jag blir uttråkad redan efter två varv på bana, oftast redan efter ett.

Istället sköter han sin träning helt och hållet själv. På sina egna villkor.

– Det är här ute i skogen jag vill springa. Och jag vill ge mig ut när jag känner för det. Sen kan det vara fem på morgonen eller tio på kvällen.

Ett vanligt argument bland motionärer brukar heta att det motiverar att träna tillsammans. Har man en fast tid att träna på som blir det gjort. För Svensson är det tvärt om.

– Jag förstår att det funkar för andra. Men om jag har en fast tid att passa, så är det en sak som är säker. Jag kommer inte kommer ut.

Svensson gör inte någon affär av sin löpning. Han vill hålla det enkelt och roligt. Därför stretchar han till exempel aldrig.

– Det är bara en pina så jag sysslar inte med det. Det tar både tid och är jobbigt.

Men drivet att springa ännu snabbare finns.

– Jag vill inte lägga ner mer tid på det, men jag blir fortfarande bättre på de få pass jag lägger.

Ett av målen var att gå under två timmar på Lidingöloppet för några veckor sedan. Och Svensson gled in i mål med god marginal på 1.55.03 och en 56:e placering i det 30 kilometer långa terrängloppet.

– Många har frågat mig varför jag inte satsar på det, men då svarar jag att jag inte känner för det.

Runt hanleden sitter en ordentlig löparklocka.

– Jag går sällan på puls, jag vill mest veta hur långt jag sprungit och var jag har varit. Dessutom kan jag se så jag inte springer för fort. Då får jag lugna ner mig. Jag har lärt mig att springa långsamt ibland.

Men siffrorna från pulsklockan skrivs aldrig ned, eller används på andra sätt.

Svensson har testat det där med lagsport. Han spelade hockey i Borås i nästan tio år, och fotboll i division fem och sex fram till nyligen. Men i längden funkade inte det.

– Det var jobbigt nästan jämt att gå på träningar och matcher. Jag upptäckte hur skön och avkopplande löpningen är.

Tror du att du någonsin går med i en klubb igen?

– Nej. Det kommer jag aldrig göra.

ensamlöpare som inte gillar att passa tider och gemensamma löppass.