Malin Henrikson: Den bruna väggen i Hamburg
Hamburg är en av två städer som har lag både i bundesliga och i den tyska andraligan, men de kannibaliserar inte på varandra – publiken räcker och blir över. HSV är topp fem i bundesliga med ett snitt på runt 51 000 och när St Pauli spelar är det i princip alltid utsålt (ca 30 000).
Men om engagemanget förenar så är avståndet mellan lagen samtidigt betydligt större än de 6-7 kilometer som skiljer Volksparkstadion från Millerntorstadion. Och då syftar jag inte i första hand på kvalitén på spelet utan på fotbollskulturen och självbilden.
HSV är klubben med titlar och resurser och en påkostad arena belägen lite utanför själva stadskärnan. I nordvästra hörnet finns en klocka som mäter tiden sedan bundesliga grundades den 24 augusti 1963. HSV är den enda klubb som har spelat kontinuerligt på högsta nivån sedan dess utan att ha blivit nedflyttad. Det andas traditioner men ändå inte på något fisförnämt vis.
När fansen möts vid tunnelbanan före matchen mot Borussia Dortmund är det över en currywurst och en öl. De mest hängivna bär jeansvästar och hade det inte varit för de fastsydda lagloggorna hade jag tänkt Wheels and wings och raggarfest.
Innan domaren blåser igång matchen sjunger man schlagerhymnen Hamburg, meine Perle så att det ekar mellan läktarna. Borussia, som inte bara är Tysklands utan hela Europas bästa publiklag, har delar av den gula väggen på plats men får ändå finna sig i att dränkas av ljudet.
Några dagar senare i stadsdelen St Pauli, som är mest känd för nöjesstråket Reeperbahn med sina sexklubbar och bordeller, är det match i den tyska andraligan. Då är klädkoden en helt annan. De som inte har matchtröjor i brunt, ett ovanligt färgval i ett land som plågas svårt av sitt förflutna, har t-shirts med dödskallar.
FC St Pauli är laget som samlar alternativrörelsen. Här protesterar man mot G20 och för en generös flyktingpolitik och här står veganbilen och kränger snabbmat utanför arenan. Om laget vinner eller förlorar är inte så viktigt och klubben, som flera gånger har hotats av konkurs, kan ses som ett slags motgift till den giriga, moderna fotbollen. Visst finns det en och annan självmedveten hipster som bär klubbmärket som accessoar, men intrycket är ändå att det för de allra flesta är på allvar.
Här finns en nolltolerans mot våld och därför behövs heller ingen kravallpolis – bara ordningsvakter i gula västar. Här dundrar AC/DC:s Hells Bells under inmarschen och när laget gör ett bortdömt offsidemål hinner matcharrangörerna köra måljingeln innan man inser sitt misstag. Fotbollen håller inte så hög nivå, men som publikupplevelse betraktat är det svårslaget.
Frågan är varför ingen redan har snott konceptet. För nog borde det väl finnas plats för ett FC St Pauli även utanför Tyskland? Att laget har 400 registrerade supporterklubar från Indien till New York säger en del.
