White blandar och ger

Från plojboogie till briljanta riff – Jack Whites nya album präglas av inkonsekvens.

Nyheter • Publicerad 16 juni 2014

Jack Whites första soloalbum, det två år gamla Blunderbuss, var en storstilad återkomst till fuzzbluesen. Uppföljaren låter till en början som ett slags hån mot densamma, när White sjunger om sitt urval av kvinnor och går loss i ett lawdie-lawd-parti. Det är svårt att förstå hur hans briljanta riffhjärna kan släppa ifrån sig sådan generisk plojboogie.

Hela Lazaretto präglas av samma inkonsekvens. Som vanligt är White bäst när han går över till den mörka sidan och låter hjärtat läcka, som i Would you fight for my love? och I think I found the culprit. I övrigt blandas finstämd country med inspirerat riffande och fånigheter som Just one drink.

Årets mest ojämna album?

Joel Sjöö

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons