Resan har bara börjat
Deras två tidigare album övertygade inte bara Karin Dreijer, Patti Smith, Fleet Foxes, Mike Mogis och Conor Oberst utan dessutom en enig kritikerkår och publiker världen över. Nu vilar ytterligare en skiva i bagaget och det finns ingenting som tyder på att trenden kommer att vända.
Stay gold befäster tvärtom storheten med First Aid Kit, och för de som envisats så går det inte längre att betrakta deras hittills uppnådda framgång som tillfälligheter.
Liksom på föregångaren The lion's roar har duon även denna gång upplåtit producentstolen åt Mike Mogis, mer känd från banden Bright Eyes och Monsters of Folk. Men förutom det är det inte mycket som upprepas från förr, även om stämsången naturligtvis fortfarande spelar huvudrollen.
Den rena popkänslan har dragits ned några snäpp, till förmån för ett mer klassisk americanasound förstärkt av bland annat stråkar och flöjt. Men melodierna står intakta, närapå ogenomträngliga och binder samman den tio spår långa låtlistan till en enda vacker, om än melankolisk helhet.
Det vilar helt klart en större eftertänksamhet här. Men det står dessutom klart att systrarna numera är helt trygga i sitt uttryck. Räds inte långa, pratiga textrader. Berättelser. Räds inte repetitiva upplägg, dramatiska formuleringar och instrumentala refränger. Tar inte längre i från tårna, eller forcerar.
Med tanke på omständigheterna är detta en väldigt imponerande utveckling. Mitt under en rusande karriär är det svårt att behålla sansen, och det är framförallt långt ifrån självklart att hitta tillbaka till inspirationen efter ett andraalbum som Lion?s roar.
Men Klara och Johanna Söderberg gör det utan att blotta en enda tveksamhet i repertoaren. De slänger upp, den för övrigt briljanta, förstasingeln My silver lining i topp och sedan är det bara att åka med och njuta av åkturen. Stanna gärna upp en extra stund vid titelspåret Stay Gold samt de senare Shattered and hollow och A long time ago också.
Även systrarna gör nog bäst i att hålla i sig. Mycket har visserligen redan hunnit hända, men detta känns ändå som någon slags början.
Karin Grönroos
