Neneh Cherry lägger ribban högt

Tvärtom har hon gjort flera inhopp och satsningar inom smalare genrer, bland annat tillsammans med experiment-jazzgruppen The Thing som hon 2012 gav ut albumet The Cherry thing med.

Det unika, vågade soundet som genomgående varit utmärkande för Neneh Cherrys karriär, även under framgångsåren under 90-talet, har heller inte vikit ned sig.

Blank Project är istället den optimala solo-comebacken då den, kanske till och med i högre utsträckning än tidigare album, vägrar anpassning till rådande mallar. Utan att för den delens skull kännas forcerad eller pretentiös.

Det är fråga om avskalade, ibland rent minimalistiska och rytmiska arrangemang i skarvande electro-dräkter som ändå inte kan beskrivas som lättsmälta. Nej, här hörs inga självklara melodier eller förutsägbara lösningar.

Men de kreativa, organiska percussion-sessionerna som istället tillåts dominera materialet är alldeles nog för att ge färg, karaktär och identitet åt de olika spåren på albumet.

Samarbetet med producenten Kieran Hebden, mer känd som Four Tet, har naturligtvis bidragit till detta, och uttrycket som helhet.

Fast Cherrys roll i albumet Blank Project kan och skall inte skuffas undan. Hennes ton och attityd lägger ribban för albumet som sådant, och löper som röd tråd genom låtlistan och samlar ihop dess olika sound.

För visst märks variationer. Det enkla och avskalade kommer exempelvis i spår som Across the water, Spit three times och 422, medan den tuffare electron visar sig i Weightless, Cynical och titelspåret Blank project. Som bäst blir det dock i de popigare delarna av repertoaren, som Naked och den Robyn-gästade Out of the black.

Neneh Cherrys bakgrund på den brittiska underground- och punkscenen är kanske vad som bidrar till att hon om och om igen hittar fram till nya spännande uttryck med både nerv och botten.

Klart är hursomhelst att hon även fortsättningsvis har att vinna på att lyssna på sin egen röst, och välja sina samarbetspartners med lika stor omsorg som hon gjort hittills.

Sedan, huruvida musiken någonsin tar henne till de verkligt stora sammanhangen eller inte, känns i slutändan ganska oväsentligt.

Karin Grönroos