Kent sveper in oss i mörkret

I Måns Mosessons P1-dokumentär Flykten från pisslandet intervjuas svenskar som tröttnat på Sverige och bestämt sig för att flytta utomlands. De känner sig förtryckta och riktar sitt missnöje mot politisk korrekthet och invandring.

Nyheter • Publicerad 30 april 2014

Deras lösning blir att själva invandra till ett land med färre utlänningar.

Den bristande logiken överskuggas av känslan av svek. Om Sverige är så fantastiskt, varför är de då inte lyckliga?

Annons

Kents nya album är sprunget ur detta Sverige med vacklande självbild och pyrande missnöje. Joakim Berg är en mästare på att fånga det typiskt svenska som vi skäms mest för; det mumlade gnället, avundsjukan, rädslan som gör oss ensamma. Han har ägnat många album åt att vända den diffusa känsloblandningen inåt.

På Tigerdrottningen riktar han den åt andra hållet, mot den nyliberala politiken, utförsäljningen av välfärden och den ökande främlingsfientligheten. I inledande Mirage sjunger kören tänker alltid på mig själv och Berg ser en sjuk version av frihet.

I Skogarna går han runt i en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken där pundarna fryser så att de skakar. Ändå finns det ingen ilska eller uppmaning till kamp. Berg är en oberörd observatör av självömkan och maktlöshet.

Gång på gång återkommer han till mörkret och kylan, de blir metaforer för ett oföränderligt elände som befriar oss från allt ansvar.

Känslan speglas väl i den renodlade produktionen. Sedan Kent tog bort gitarrerna ur sin synthmusik på 2007 års Tillbaka till samtiden har glöden i lysdioderna falnat gradvis och det senaste albumet Jag är inte rädd för mörkret var bandets svagaste i karriären.

På Tigerdrottningen sitter helheten betydligt bättre. Producenten Daniel Alexander har uppdaterat bandets Depeche Mode-drömmar till 64-bitsläge och kontrasten mellan det lätta soundet och Jocke Bergs mörka samtidsskildringar är effektiv.

Kent knyter näven snyggt i fickan, men tenderar också att själva fastna i den apati de beskriver. Att Din enda vän börjar med en sampling från filmatiseringen av Françoise Sagans roman Bonjour tristesse pekar på en ambition att göra det avtrubbade till estetik.

Det har de lyckats väl med, men de riktigt stora känslorna och refrängerna har försvunnit i putsandet. Bara i La Belle Epoque och Skogarna åker näven ur fickan och upp i luften.

Det är också Tigerdrottningens klart starkaste spår tillsammans med Simmaren, där Berg sjunger att lyckan är privat, men sorgen måste delas innan bandet hittar en väg ut ur den kyliga ensamheten och in i en efterlängtad allsång.

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons