Charlotte Perrellis plastiga sound

För det hela handlar såklart om långt mycket mer än en eventuell vinst i finalen och vidare deltagande i Eurovision. Det hela handlar, som ni vet, om att ta så mycket plats som möjligt i rutan och andra mediekanaler under de veckor som arrangemanget pågår.

Charlotte Perrelli är en av dem som snappat upp detta. Och som dessutom har sett till att leverera resultat genom att vinna tävlingen två gånger och därtill kamma hem segern i Jerusalem 1999.

Men. Melodifestivalen är ingenting man kan vinna publik på i hur många år som helst, även om flera av deltagarna verkar övertygade om detta. Tvärtom har sammanhanget ett ganska tydligt bäst före-datum.

Inte för att gå saker i förväg nu, men kanske är det faktiskt så att Perrelli kommit till denna punkt. Med The Girl slutade hon "bara" femma i sin deltävling, den fjärde, Med ett nummer som uppenbarligen kostade mer än vad tv-tittarna tyckte att det smakade.

Och just detta sammanfattar tyvärr också albumet, som nu släpps i kölvattnet av schlagern. Det är så mycket yta, så mycket glättighet, men egentligen inga melodier eller s(ch)lagkraftiga discorefränger att tala om. Nästan förvånande svag låtlista, till och med för en obligatorisk passa-på-medan-strålkastarljuset-ändå-är-tänt-produktion, och av åtta spår är det egentligen bara den albumbetitlade singeln och Kate Ryan-samarbetet Little Braveheart som bygger på någon slags driv.

Bristerna kan såklart bottna i att albumet stressats fram, att de digitala ljudbilderna inte ägnades samma mängd eftertanke som de kanske skulle gjort om inspelningsprocessen sett annorlunda ut. Men de är egentligen ingen ursäkt, för om någon är van att verka under sådana förhållanden så är det Charlotte Perrelli, och det har ju gått bra förut.

Samtidigt är det synd. Hon har trots allt vågat ta sig sig an ett mer vågat, skruvat sound, även om det ibland doftar plast snarare än ren musikalisk utveckling. Och, även om det kan betraktas som en desperat åtgärd för att hålla liv i musikkarriären ett tag till så är det i slutändan ett långtifrån självklart steg att ta.

Hursomhelst skall det bli intressant att se hur hon väljer att ta musiken vidare. Schlager, eller inte schlager. Det är frågan.

Karin Grönroos