Bland guldklimpar och skåpmat

De första nya låtarna dök upp redan fyra månader efter dödsfallet, på soundtracket till filmen This is it. Året därefter släpptes Michael, en raskt ihopslängd samling av material som Jackson jobbat på under 00-talet. Resultatet var svagt, även om spår som Monster och Breaking news var intressanta utspel från en allt mer isolerad popkung.

Xscape-projektet är annorlunda. Epic records-bossen LA Reid har själv fått tillgång till Jacksons arkiv och valt ut åtta outgivna låtar. De flesta har lagts i Timbalands händer, men även norska Stargate och Michaels tidigare producent Rodney Jerkins har fått vara med på ett hörn.

Det är förstås ett delikat uppdrag. Dels på grund av det enorma arv som alla nya Jackson-låtar obönhörligen måste ställas mot, dels för att det handlar om låtar som redan blivit bortsorterade en gång. På det kommentatorsspår som finns på Spotify säger LA Reid att han aldrig kände att Slave to the rythm höll måttet för att bli en hit när den gjordes på 90-talet. Det är inga inspirerande förutsättningar, och mycket riktigt låter Slave to the rythm fortfarande inte som en hit hur mycket trummorna än smattrar.

Timbaland har fått koka soppa på en spik även i Chicago, där refrängen och Jacksons sång är stark men materialet inte räcker för att fylla ut fyra minuter. Blue gangsta är uppvärmd skåpmat från Jacksons New Jack Swing-period. America-lånet A place with no name handlar om att Jackson kör vilse, och låter därefter.

Bäst här är istället det varsamt uppdaterade 80-talsmaterialet. Singeln Love never felt so good är ett lyckopiller skrivet med Paul Anka 1983, under samma session som This is it. I grunden är det här demoinspelningen för låten som blev en Johnny Mathis- singel 1984. Den här versionen är ännu bättre, byggd runt Paul Ankas piano och kärleksfullt inknuffad på discogolvet av holländaren Giorgio Tuinfort. Loving you är Xscapes andra höjdpunkt, hämtad från inspelningen av Bad 1987 och en obekymrad flirt med Jacksons år på Motown.

I slutändan blir Xscape mest en studie i poparkeologi och produktionsarbete. Den enda gång som Michael Jackson känns verkligt levande är i Do you know where your children are, en upprörd skuggboxning med pedofiler och ansvarslösa föräldrar till förrymda barn.

Att den hamnade på hyllan efter alla anklagelser om övergrepp är inte konstigt. Nu blir den istället en ny pusselbit i omvärldens komplexa bild av Michael Jackson.

Joel Sjöö