Oman – inte bara öken

Jag har drömt om tusen och en natt. Att färdas mellan sanddyner och somna under en svart, arabisk stjärnhimmel. Höra kamelerna frusta och kvällsbrasans sprakande gnistor. I dag skall min dröm bli sann.

Jag sitter i en fyrhjulsdriven Mitsubishi Pajero på väg upp genom Dhofarbergen norr om Salalah. Vi har lämnat kokos- och dadelpalmer och Indiska Oceanens kraftfulla brus bakom oss, passerar en by med vita fyrkantiga hus och en moské på högplatån bland milsvida fält av grå-beige grus. Det fläktar som från en hårfön när jag öppnar vindrutan. Att människor kan leva i denna bakugnsheta sandlåda är otroligt. Vi kör i tre timmar, 15 mil in i mytomspunna Ar Rub Al Khali, eller Empty Quarter (det tomma kvarteret), som denna världens näst största sandöken efter Sahara heter.

Magiskt vacker öken

Bensinen kostar fyra kronor litern i detta oljeland, så man kan kosta på sig en rejäl utflykt. Efter två timmar lämnar vi motorvägen av asfalt bakom oss. Terrängbilen flyter fram i 100 km/tim i gul sand och parerar mjukt små högar. Det ryker av sand runt bilen. Nu kan jag tänka mig hur Björn Waldegård kände sig när han vann safarirallyt i Kenya första gången av fyra, 1977.

Pajeron brummar uppför den 20 meter branta sanddynen i solnedgången som färgar himmelen och sanden rosa. Vi stannar till på toppen. Utsikten är magiskt vacker. Tystnaden går att ta på.

Utflyktsledaren Mabrook Masin poserar villigt för kameran i sin vita kaftan och turban. På kvällen vid lägerelden i nattlägret med sitt platta tält berättar han om sitt liv här:

– Jag är beduin i mitt hjärta, även om jag bor i ett hus tre mil bort i byn Ubar. Det är den sista byn med vatten. Det ni ser framför er är bara sanddyner, tiotals mil bort.

Den försvunna staden

Koranens sutra 89, gamla arabiska dokument och folksagor omnämner Ubar som den försvunna staden, ett handelscentrum i Ar Rub al-Khali-öknen för 3.000 år sedan. Men invånarna levde ett otuktigt liv i sus och dus och sexuella utsvävningar i det ”arabiska Sodom och Gomorra” så staden förstördes enligt Koranen av Allah på grund av människornas synder. Huruvida de utgrävningar av hus vi får se är det historiska Ubar är omstritt, men Mabrook är säker:

– Visst är det det. For sure! Men det är ett svårt ställe att bo på och jag förstår att det kan ha övergivits. Alla klarar inte att bo och leva här.

– Det går att överleva ensam här i en månad på bara kamelmjölk. Jag är ute och går i öknen med mina kameler i två månader ibland. Vi beduiner har stark överlevnadsinstinkt!

När jag somnar in på en tunn madrass på en vackert knuten matta under den svarta himmelen har jag aldrig sett så många stjärnor och stjärnfall på en timme och aldrig upplevt en så kompakt tystnad. Jag känner mig liten men sover tryggt, trots att en skorpion och en fem centimeter stor skalbagge krafsar utanför det låga nätet som omger sängplatserna.

Första charterturisterna

Tillbaka vid Indiska Oceanen vilar jag ut på hotellet. Svenskarna var de första utländska charterturisterna någonsin i Salalah vid Omans södra kust hösten 2005. Jag småpratar med sympatiske Ghosue Albelushi som kör svenska turister på utflykter.

– Detta är ett tryggt och säkert arab-land. Du kan åka ut i öknen och övernatta i ett tält. Människorna här är precis som du och jag och är inga terrorister. Ingen kommer att klaga eller bete sig hotfullt.

Han har rätt. Jag känner mig inte osäker eller ovälkommen, bara en gång på landsbygden när jag skall fotografera några kvinnor i slöja kommer deras män fram och ber mig ta bort kameran.

Salalah är en modern, utspridd och rätt trist stad, men har härliga marknader utan framfusiga försäljare som gärna övar sin engelska. På utemarknaden Al Hosn Souq köper jag underbart doftande rökelse härifrån som kallas frankincense och omnämns i Bibeln, parfymer av oljor och vackra dukar för några tior.

Doft av kolgrillat

Det doftar gott av kolgrillat. Små restauranger serverar lokalborna sen middag med lammspett och saftig sallad för 25 kronor nu när det blivit milt och skönt ute.

Solsäkerheten är något som skiljer från andra vinterresmål som Kanarieöarna där regn kan förekomma. Här är det alltid runt 28 grader på dagen och över 20 på natten. En lustig detalj är att turistsäsongen för omanierna själva är juli och augusti. Människor från huvudstaden Muscat i norr flyr då den 40-gradiga hettan hit till Salalah som då erbjuder svalkande monsunregn.

Jag somnar på hotellet och drömmer mig tillbaka till det vitskinande solljuset, mil efter mil av guldgul sand och kamelernas stolta uppsyn då de betar torrt ökengräs vid lägeringången. Denna natt ska jag aldrig glömma.

Andreas Strömberg

TT Spektra