Ständigt denne Sventon!
Egentligen heter han Sture Svensson, men tvingas ändra så att det passar hans uttalsförmåga bättre. Som alla vet läspar han en smula och kan inte säga S, därför blir det temlor, istället för semlor, som är hans favoritföda och som endast bakas året runt på Rotas konditori på Drottninggatan i Stockholm där han också har sitt kontor.
Kontoret styrs av den kompetenta äldre sekreteraren fröken Jansson, en skön motvikt till alla hårdkokta deckares unga, kurviga dito. En annan viktig sak är att den barnens Sherlock Holmes, som han otvetydigt är, bara använder pitolerna i onödan och det blir naturligtvis extra kul med en detektiv som på högsta gravallvar säger så.
Är det fler än jag som undrar över hur han kan säga S i Sventon?, sådana världsliga ting lämnar dock Åke Holmberg därhän och det i sig är ju en lustighet. Sventon hade nog inte blivit den han är utan Sven Hemmels utomordentligt skarpsinniga teckningar som verkligen ger den rätta karaktären åt både Sveriges smartaste detektiv (fast det är tyvärr bara han själv som vet om det) och jättebovar som Oxen och den listige Ville Vessla.
De tre första böckerna är roligast tycker barnsliga jag. I de senare böckerna försvinner temlor, läspningen och den flygande mattan. Holmberg lär själv ha förklarat detta med att de sex senare böckerna vänder sig till lite äldre barn. Den förklaringen köper inte jag?
Men nu kan man ju läsa de tre första delarna många gånger och den vuxna läsaren kan roas av hur Holmberg både brukar deckargenren och ibland desarmerar den med sin finurliga humor med över- och underdrifter. Han blandar friskt högt och lågt och det är ju en del av humorns väsen.
I den första boken dyker den sirlige araben Herr Omar upp och erbjuder en konfunderad Sventon en gammal sliten, kamelluktande matta. Så introduceras både flygande matta och den orientaliska parodin som jag undrar hade gått att nyskriva i idag. Pippis Pappa får som bekant inte vara negerkung längre men Herr Omar har ingen, än så länge, tvättat bort och det tackar vi för. Jag tror att den politiskt korrekta barnlitteraturen är farligare än en och annan fördomsfull schablon så länge den är kombinerad med en varm humor.
Holmberg skildrar och driver med det mesta, han har ett gott och ironiskt öga till småstäder och köpingar. Inget är för smått för att bli stort i denna miljö, det kan handla om allt från kalsongstölder till läskiga utpressningsbrev från ärkeboven och slingriga Ville Vessla – ”ständigt denna Vessla.”
I själva verket är böckerna både schabloner och en drift med deckare- och spänningshistorier och en hyllning till dem. Sventon får både klanta till det och lyckas. Hans hjärna är nu en gång en av Sveriges mest lysande, fast, som sagt i den första boken är det bara han som vet om det.
Och spännande berättelser kan det bli av vad som helst när Holmberg håller i pennan. Det räcker med en kluns till bov som snor barnens bullar så kan det farliga börja och allt är; ”Ett intressant fall på det hela taget!”, för att citera en synnerligen vital 60-åring.
Eva Wahlström
