Resa genom Fästning Europa

Jag undrade varför, och markvärdinnan påpekade att jag är palestinier och att jag ”måste ha speciellt tillstånd” för att komma in i Belgien.

Jag förklarade att jag på intet sätt hade tänkt avbryta min resa i Belgien och tillade i lätt sarkastisk ton att jag faktiskt bara hade 45 minuter på mig i Bryssel för att hinna med nästa plan till Luxembourg.

Omständligt informerade hon mig om att ”palestinier måste ha speciellt tillstånd” för att komma in i Belgien och att jag inte skulle släppas ombord.

Jag släppte loss hela mitt ”palestinska temperament” och for ut i otidigheter mot allt som jag misstänkte hade något med denna förödmjukelse att göra. Varpå en överordnad tjänsteman anlände. Han förde mig åt sidan, och meddelade att beslutet att inte godkänna mig som passagerare var en del av en ny, detaljerad lagstiftning som flygbolaget fått från de belgiska myndigheterna, regler som inskränkte icke-européers möjligheter att resa in i Belgien.

Jag såg mig tvungen att boka om till en flight via Amsterdam. Resan skulle ta fem timmar längre, fem timmar som gav mig all tid i världen att utslunga nya förbannelser.

Förbannelser mot vem? Mot mig själv förstås, mot min naivitet och mot den europeiska och arabiska värld där jag lever. Mot allt som gjort mig till kosmopolit. Jag är forskare och författare, jag bor i Sverige, och skriver och föreläser på fem olika europeiska språk. Nu var jag plötsligt inget annat än en palestinsk paria.

Men allra mest förbannade jag de europeiska politiker som envisas med att betrakta varje ”icke-europé” som en droppe i den flod av invandrare och flyktingar som sägs översvämma Europa.

Nu låser de sin kontinent. Och hur, undrade jag, ska vi i tredje världen reagera på deras Fästning Europa? Vid varje ekonomisk kris i historien har Europa reagerat med att stänga sina grindar samt med att massdeportera sin egen underklass.

Redan 1596 föreslog drottning Elizabeth efter en rad dåliga skördar att Londons borgmästare skulle ”utvisa alla svarta” eftersom ”de tog maten ur mun” på hennes undersåtar.

På 1600- och 1700-talen deporterades folk i mängder till straffkolonier i den såkallade Nya världen. Det är för övrigt inte alls länge sedan det hörde till det imperialistiska Europas vanor att skjuta sig fram varthän dess ekonomiska intressen än pekade, och ingen hänsyn till lag och moral hindrade dess härskare från att massakrera infödda i länderna bortom haven.

Nu klagar européerna över ”flykting-floden”. Men hur många européer har själva utvandrat de senaste tretio åren? Antalet överstiger med god marginal de icke-européer vilkas ankomst hit föraktfullt beskrivs som en ”översvämning”.

Trettio miljoner italienare har lämnat sitt hemland de senaste 85 åren, och sextiofyra miljoner britter har lämnat gård och grund för att börja sitt nytt liv i Afrika, Australien, USA, och Kanada. En halv miljon tyskar lämnar än i dag årligen sitt land för att bosätta sig på annat håll.

Till Europa har araber och afrikaner däremot inte alls invandrat i större antal förrän helt nyligen. Det är åttiotalsfenomen som följt på Israels invasion i Libanon 1982, kriget mellan Iran och Irak, inbördesstrider som brutit ut i olika delar av Afrika, ock kriget mot Irak 2003.

Och apropå ”flyktingfloden” kan jag inte låta bli att påminna mig hur Pakistan ensamt tog hand om fem miljoner afghanska flyktingar. Det trotsar all logik när européer säger att de inte kan sörja för den lilla mängd flyktingar som råkat komma i deras väg.

Fästning Europa är ett fenomen med störande genklanger från nazismens tidiga dagar, minst lika absurt som vissa extrema anspråk på att någon kontinent i vår tid exklusivt skulle kunna tillhöra en viss, given ras : svart, gul, vit eller grön.

Jag hoppas att Georg Wilhelm Friedrich Hegel hade fel när han sa att ”Historien lär oss att vi aldrig lär av historien.”

Abdel-Qader Yassine

palestinsk forskare och författare bosatt i Borås