”Här dog tron på demokratin”

Jag var med i Stadsparken den där natten och morgonen, vi var små grupper som gick våra regelbundna vaktrundor.

Gamla teatern var en vacker byggnad. Ibland tog vi med oss ficklampor och gick in, och i ett lite spöklikt sken beundrade salongen med dess finsnickerier.

Gick in?

Jodå. I lönndom hade jag satt i en egen låscylinder i sceningångens dörr. Vi kom in i teatern. Kommunens egna tjänstemän kom inte in. De stod lite oförstående när deras nycklar inte passade i låset.

Många som inte orkat ta ställning om teaterns öde sa slentrianmässigt: Riv skiten!

En av dem var Patrik, 18 år. En vän till mig.

Patrik hade aldrig varit inne i teatern. Han var tio år när sista föreställningen – Hittebarnet – spelades 1975. Jag blev bestört över hans Riv-skiten-mentalitet. Så en kväll i november tog jag med honom in.

Vi gick uppför den lilla spiraltrappan som ledde direkt upp på det sågspånstäckta scengolvet. Vi riktade våra ficklampor ut mot salongen, och ljuskäglorna träffade första och andra raden. Lokalen sken i den obegripligt lilaaktiga nyans som den målats i många år tidigare. Patriks ljuskägla svepte lite ryckigt över lokalen. Han såg dammiga säten, han såg ingångar från foajén som ledde in i salongen. Kanske såg hans inre syn också en publik välla in i lokalen och fylla de tomma stolarna. Precis som den gjort då han var tio år.

Jag tror vi bara hade varit inne i byggnaden någon minut när Patrik sa: ”Vi måste ju bevara det här!” Han var ett typiskt exempel för de unga, för dem som satte sig in frågan.

För många äldre ur arbetarklass var teatern en symbol för det gamla: dragiga bostäder, utedass, trångboddhet, matbrist, fattigdom.

Miljonprogrammets bostäder – i Borås symboliserade av Hässleholmen – hade gett en hygglig levnadsstandard. Det gamla och dåliga hade steg för steg utplånats. Av det gamla var det nu bara teaterladan i Stadsparken kvar att utplåna.

ALLA LOKALA opinionsmätningar i början av 80-talet visade på en förkrossande majoritet för att rusta upp den riksunika träteatern från 1873. Men dessa opinionsmätningar räknades inte. Det menade de lokala s-politikerna.

De talade i stället om en ”tyst majoritet” för att riva teatern. Efteråt skulle domen över dem bli hård. Deras egen kulturminister, Bengt Göransson, förklarade det självklara för dem: Det finns inga ”tysta” majoriteter! Och boråsarnas dom var ännu hårdare: två år senare sopades de med buller och bång ut ur fullmäktige.

Men vilka var ”rivningspolitikerna”?

När man ska ta reda på det så upptäcker man att demokrati inte alltid är vad man tror.

När beslutet om rivning togs var de borgerliga i majoritet. De ville bevara teatern. Socialdemokraterna var i minoritet. De ville riva.

Enkel matematik: teatern blir kvar.

I varje block fanns dock några avvikare. Några borgerliga som ville riva, några socialdemokrater som ville bevara.

Men även på individnivå så var det fler ledamöter som vill bevara än riva. Alltså var ärendet glasklart. Eller?

Nej!

Det här var tidigt 80-tal, en tid då det gamla Östeuropa ännu levde. Det var en tid då svenska politiker kämpade med näbbar och klor för att vi inte skulle få se utländsk satellit-TV. Eller ens få inneha en trådlös telefon.

Visste ni föresten att det bara finns tre länder i världen som har byggt hus av den typ vi hittar på Hässleholmen: Sovjet, DDR – och Sverige.

I Borås kämpade den lilla arbetaren med sin inre konflikt: att å ena sidan stödja PARTIET som skulle göra allt bättre för honom, å andra sidan insikten att man behöver bevara sin historia för att kunna leva sin framtid.

SÅ HUR GICK den där omröstningen i fullmäktige? Hur man än räknade fanns ju en majoritet för att bevara teatern.

Nu visade det sig dock att demokratin, nära hundra år efter sitt genombrott, fortfarande led av brister.

De borgerliga ledamöter som ville riva teatern, fick rösta efter sin övertygelse. Självklart, väl?

Men de socialdemokrater som ville bevara teatern fick INTE rösta efter sin övertygelse. De tvingades att rätta sig efter partilinjen.

Självklart? Eeeh...

Resultat: minoriteten körde över majoriteten.Det var där som mycket av min tro på demokratin dog.

Jag frågar mig ibland om demokratin utvecklats på de här 25 åren. Om samma sak skulle kunna upprepas igen? Jag har inte svaret. Och – ärligt talat – jag vet inte om jag vågar få reda på det.

TILLBAKA TILL andra advent 1983. Det är många människor jag minns från den morgonen.

En ung Janne Josefsson på Radio Sjuhärad med mikrofonen i högsta hugg.

SSU:aren Anita Spjuth som i Jannes mikrofon förkunnade att: ”På måndag är det jag som går upp till SSU och ber dem att stryka mig i sitt medlemsregister”. Det gjorde hon också.

Jag minns även det ansvariga befälet för polisaktionen på plats, som med gråt i halsen står och förkunnar i radion: ”Det är ofta vi poliser tvingas göra saker vi inte tycker om. Jag har varit många gånger på teater i den här byggnaden, och jag tycker inte alls om det jag ser”.

Och så min kompis Patrik, som på en jättebild prydde GT:s förstasida dagen efter. Vild av raseri i sitt ansikte när han brutalt släpas bort av två polismän.

Patrik som tidigare sagt ”Riv skiten”. Nu riskerade han att krossas under en grävskopa i sin iver att rädda en kulturinstitution från 1873.

KOMMER NÅGON att minnas denna 25 år gamla händelse, nu den andra advent 2008? Tveksamt.

Men vad jag hoppas att människorna tar med sig från andra advent 1983 är vikten av demokrati, insikten om hur makten kan brukas och missbrukas.

Att glömma det förflutna är det största brottet vi kan begå mot nästa generation.

Vintern 1983–84 spelade Borås Stadsteater Henrik Ibsens pjäs En folkets fiende. Pjäsvalet var mycket medvetet. Pjäsen handlar om makt och maktmissbruk, och om demokratins sårbarhet.

Det kanske är dags för nuvarande teaterchefen Karin Veres att damma av det där gamla manuset igen – 25 år efter andra advent i Stadsparken.

126 år efter att pjäsen skrevs är jag rädd att den ännu är aktuell.

Sören K Bloom

frilansjournalist, som bodde i Borås 1960-86.