Författare i exil

För Ovidius Publius Naso (43 f Kr–17 e Kr), det romerska imperiets hovskald framför andra, stod all världens portar vidöppna. Men han föredrog att stanna hemma och låta ryktbarheten smickra egot och välskapta gifta damers sällskap hålla honom sysselsatt (vilket till slut förmodligen var det som bragte honom i fördärv).

Att acceptera exilen, på samma sätt som vi accepterar en obotlig sjukdom, borde hjälpa oss att genomskåda vårt självbedrägeri.

I hemlandet stod författarens uppgift klar och folk väntade på vad han hade att säga, men han var förbjuden att yttra sig. Nu i exilen är han fri att tala, men ingen lyssnar, och dessutom har han glömt vad han skulle säga.

Censuren kan visa tolerans mot olika avantgardistiska riktningar, eftersom de håller författarna sysselsatta och gör litteraturen till ett oskyldigt tidsfördriv för en begränsad elit. Men så snart en författare visar tecken på att uppmärksamma verkliga förhållanden slår censuren till. Och, som ett resultat av landsförvisning eller på grund av sitt eget beslut, befinner han sig i exil.

Han vräker ur sig sina uppdämda känslor av ilska, sina iakttagelser och tankar, samtidigt som han ser der det som sin plikt och uppgift. Men det som i hans land på fullt allvar ses som en fråga om liv och död, är inte av något större intresse utomlands eller väcker bara uppmärksamhet för stunden.

Alltså lägger författaren snart märke till att han är oförmögen att tala till dem som bryr sig om och att han bara når dem som inte bryr sig om. Själv blir han alltmer van vid det samhälle där han lever och hans kunskap om det dagliga livet i ursprungslandet förändras från det omedelbart upplevda till teori.

Om han fortsätter att syssla med samma problem som tidigare, kommer hans verk att mista den omedelbarhet som egna erfarenheter ger. Därför måste han anting­en döma sig själv till sterilitet eller genomgå en total förvandling.

En möjlighet är att byta språk, antingen bokstavligt genom att skriva på det landets tungomål där han bor eller använda sitt eget språk på ett sådant sätt, att vad han skriver kan bli förståeligt och tas emot av en läsekrets. Men då upphör han att vara i exil.

Ett annat mycket svårare val består i att lyckas bevara sin självklara rätt till och närvaro i fantasin i det land han kommer ifrån.

I fantasin, eftersom han måste visualisera sitt lands historia och litteratur som en enda organism som träder fram ur tiden och ge sitt arbete en funktion i den rörelse som leder fram det förflutna till framtiden. Det förutsätter en ständig återanknytning till traditionen i sökandet efter levande rötter och en kritisk granskning av nutiden.

Förtvivlan, ofrånkomlig under exilens första stadium, kan analyseras och skulle då troligen framstå snarare som ett resultat av personliga tillkortakommanden än av yttre omständigheter.

Det finns tre huvudsakliga orsaker till denna förtvivlan: förlust av erkännandet som författare, rädslan att misslyckas, och det moraliska dilemmat.

En författare når sitt erkännande i en invecklad ömsesidig kommunikation mellan sig och sina läsare, oavsett om den publik han vänder sig till är stor eller bara en trängre krets av sympatisörer. Han formar sin bild av sig själv såsom denna reflekteras hos dem som reagerar på det han skriver.

När han utvandrar, förintas plötsligt denna självbild och han blir en anonym medlem i den stora massan.

Han existerar inte ens längre som en person vars positiva och negativa sidor är kända för vännerna? Ingen vet vem han är, och om han får läsa om sig själv i pressen, kommer han att finna att uppgifterna om honom är groteskt förvrängda.

Förödmjukelsen står i proportion till stoltheten, och det är kanske ett rättvist straff.

En författare i exil har goda skäl att frukta ett misslyckande, eftersom bara ett fåtal har den återhämtningsförmåga som krävs för att orka stå emot den nedbrytande isoleringen.

En gång tillhörde han en gemenskap av författare som anslutit till en viss ritual och sysselsatte sig med att ge varandra lovord och kritik.

Nu i exilen finns ingen gemenskap längre. Ingen ritual, inga den tillfredsställda ambitionens ljuva jaktmarker.

Han lider, eftersom han hemfallit åt trångsynta kollektivistiska vanor, vilket kanske innebär att han aldrig lärt sig stå på egen ben.

Han kan fortfarande vinna, men inte förrän han erkänt förlusten.

Exilen är moraliskt suspekt, eftersom den bryter gemenskapen med en grupp. Den avskiljer en individ som inte längre delar erfarenheter med de kolleger han lämnat bakom sig.

Hans moraliska dilemma återspeglas i den heroiska bild han har av sig själv och han måste steg för steg nå fram till den smärtsamma slutsatsen att det knappast längre går att åstadkomma ett moraliskt tillfredställande arbete eller att bevara den fläckfria bilden av sig själv.

Efter många år i exil försöker man föreställa sig hur det skulle vara att inte leva i exil.

Men den nya punkt, som utifrån sig själv bestämmer rummet, kan inte förbigås. Man kan inte helt bortse från sin egen fysiska närvaro på en bestämd punkt på jordens yta.

Därför uppstår ett märkligt fenomen – dessa två centra och rymderna omkring dem griper in i varandra eller smälter samman till ett.

Här följer ett utkast till ett anförande som en författare i exil skulle kunna tänkas hålla till sig själv:

Är du säker på att dina kolleger här, som rör sig i en värld välkänd för dem sedan barndomen, har det bättre än du har det? Det är sant att de skriver på sitt eget språk. Men är konst och litteratur verkligen liktydligt med vad vi lärt om dem i skolan och på universitet?

Skulle de inta ha förändrats så snabbt de senaste årtiondena att benämningarna idag inte är mer än tomma skal? Blir de inte bara en övning i ensamhetens ödslighet, en signal från dem som gjorts arvlösa.

Hur många av dina kolleger belönas med kärlek och respekt på sina hemorter, det enda slags kärlek och respekt som verkligen är värd att eftersträva? De delar språk med sina läsare, men får de någonsin se en glimt av igenkännande i deras ögon?

Är inte ”samma språk” bara en illusion i vilken en kakofoni av otaliga individuella språk ryms?

Lyssnar man på dina kolleger eller läses de av en större publik eller läser de bara varandra? Kan man ens vara säker på att de läser varandra?

Du har alltid trott på att skrivandets sanna mål är att nå alla i hela världen och förändra deras liv. Och om detta mål är ouppnåeligt? Upphör det då inte att gälla? Tror du inte att var och en av dina kollegor i hjärtat har förblivit denna barnsliga dröm trogen?

Och om du inte kan frälsa världen, varför skulle du då bryr dig om ifall du når en stor eller liten publik?

Abdel-Qader Yassine

forskare och författare, sitter i palestinska författarförbundets styrelse. Under flera år var han forskningschef vid PLO:s planeringscentrum i Beirut och Tunis. Idag lever han som politisk

flykting i Sverige.