Det regnar i Wilhemshafen

När jag kommer hit en höstfet lördagseftermiddag har jag egentligen inte förväntat mig mer än ett indifferent marinmuseum, möjligen en plakett i någon kajbeläggning. Resten får jag nog skapa mig själv.

I stället ramlar jag in i ett tillstånd.

Gamla garnisonskyrkan och garnisonssjukhuset skymtar förbi medan bussen tar mig från Bahnhof till Kaiser Wilhelm-Brucke, ett proto-jugend-åbäke till bro som leder mig bort från småmesiga inlandet.

Plötsligt står jag inför ett brutalgrått Atlanten. Jag formligen är i Stig Dagermans dikt I denna hamn:

”I denna hamn har tingen två veckors skäggstubb och över allt annat fruktar fartygen vatten.”

Han måste bara ha skrivit den här. Det vet jag. Nu är det plötsligt 31 maj 1916, första världskriget har pågått i snart två år, och tyska högsjöflottan stävar ut härifrån för att leverera batalj med brittiska Grand Fleet. Ett år tidigare har playboyamiral David Beatty sänkt kryssaren Blücher på Doggers Bank. Payback time!

Vad tyskarna inte vet är att engelsmännen knäckt deras radiokod och bara väntar på att locka dem in i en gigantisk fälla. Beatty visar upp sig med en mindre enhet och drar på sig eld från en överlägsen numerär när plötsligt engelske överbefälhavaren John Jellicoe dundrar in från nordväst och slaget på Skagerack kan börja på fullt allvar. Klockan 15.48 bryter helvetet lös.

Nära tiotusen man stryker med i vad som i praktiken slutar oavgjort. Möjligen vann tyskarna, men de skräms ändå till att i princip ligga vid kaj resten av kriget och britternas hegemoni till havs förblir obruten. Kustbefolkningen i Sverige plockade upp lik hela den sommaren, tio spänn för befäl, fem för meniga.

Drygt tre år senare fick amiral Ludvig von Reuter uppdraget att, i enlighet med Versaillesfördraget, segla upp hela sin flottan till Scapa Flow för att överlämna den till engelsmännen. Strax utanför skotska östkusten sänkte han hela skiten i vad som måste vara krigshistoriens största finger.

Regnar gör det här också.

Per-Axel Svensson