Att riva en järnvägsstation

Hur tänker man när man river en järnvägsstation?

Att man inte har alla hönsen hemma står ju klart.

Stationshuset var inget ruckel. Det var i gott skick, relativt nyputsat och med nytt taktegel.

För ett år sedan ville en privatperson hyra stationen. Hon fick då avslag med motiveringen ”Vi ska avveckla den”.

Trafikverkets policy är nämligen att ”se över stationerna” och ”se vad man ska göra med dem”. Det vill säga jämna flera av dem med marken.

Fritsla station till exempel, den menade man låg för nära spåren och de förbidundrande godstågen. Käre tid så dumt. Det finns flera fastigheter i byn som ligger närmre än så.

Om någon undrar är Trafikverket den nya myndighet som har hand om alla vägar – samt de flesta järnvägsbyggnader (gamla Banverkets innehav).

Vad är det för myndighet som så illa förvaltar det som ska förvaltas?

Arbetarbostäder, tjänstemannavillor, hotellet – i Fritsla finns en unik mängd hus som speglar samhällets utveckling från ett knippe bondbyar med förläggarverksamhet till en av landets främsta textilindustriorter.

Även en nerlagd järnvägsstation, och fabriksbyggnader som står kvar långt efter att tekoproduktionen flyttat till låglöneländer, är sådana tidsspeglar, vittnen. Vi behöver dem för att begripa sammanhangen.

På uppdrag av Marks kommun gjorde Älvsborgs läns museiförening 1976 en kulturhistorisk utredning (nr 12). I den finns bland annat ett objekt (nr 26) som omfattar miljön i centrala Fritsla. Området klassades som av länsintresse att bevara.

Själva stationen finns inte med i uppräkningen. Den hade inte kvar sitt ursprungliga utseende. Men dess placering i den kringliggande miljön borde ändå ha kunnat skydda den nu. Om man varit vaken på Plan- & Byggnadsnämnden och reagerat.

Olyckligtvis kom Trafikverkets begäran om rivning in vid en tidpunkt när man precis bytt ansvarig tjänsteman på kommunen. Utan kännedom om den skyddsvärda miljön.

Klantigt? Bara förnamnet.

Fritsla station var bemannad till slutet av 1970-talet. Den siste på posten hette Olsson. Det hände att medborgare som undertecknad gick in och köpte en brun pappbiljett av honom och tog sig en resa.

En fördel med att bo i ett stationssamhälle är ju att man smidigt tar sig därifrån om det blir för trångt.

När Borås-Varberg-banan skulle dras för 130 år sedan vann Fritsla och Häggådalen kampen mot Rydal, på andra sidan Segloraberget.

I socknen hade då redan i århundraden ett viktigt kommunikationsnav legat: vid gästgivargården i Ramslätt. Med järnvägen försköts detta nav in till byn.

Oräkneliga är de tåg som kommit och gått här. Folk har åkt till sina arbeten, till Skene marten, in till Borås, eller ner till kusten för att bada. Generation efter generation som myllrat under stationsklockan.

För att inte nämna de tusentals balar med ull och bomull som lossats för vidare transport till fabrikerna, där så många människor knogat. Och alla löpkilometer av färdiga tyger sedan som slamrat iväg ut till konsumenter i skilda väderstreck.

Järnvägsstationen är en självklar punkt i ett samhälle med en berättelse som Fritslas. Kanske rentav en mittpunkt.

Rivningen hade möjligen gått att förhala. En debatt hade i alla fall varit önskvärd.

Nu blev det mol tyst. Folk togs på sängen och det var för sent att överklaga. Är det en tillfällighet att rivning sker just före jul, när alla har fullt upp med sitt?

Återstår det sorgliga faktum att det alltid är för sent för efterklokhet. Inte ens en hel kennel av politiska pudlar kan ge Fritslaborna, och för den delen omvärlden, stationen tillbaka.

Så, gott folk: Håll koll på era järnvägsstationer! Låt inte Trafikverket utplåna dem!

Trafikverkets ledning är historielös och inkompetent och borde göra som tåget, genast, med dess chef Gunnar Malm i spetsen: Avgå.

Och tror någon att man ens tog tillvara en enda byggnadsdetalj? Som biljettluckorna? Det röd- och vitschackrutiga klinkergolvet? Drickfontänen?

Fritsla station kommer att finnas kvar i minnet, det enskilda och det kollektiva. Skövlarna är snart glömda. Deras namn är som snöflingor på tungan.

Peter Törnqvist