Vidunderligt bra på Göteborgs stadsteater

Regissören Jenny Andreasson har tidigare tagit sig an pjäser av Alfhild Agrell, Stina Aronson och Ulla Isaksson, tre stora dramatiker vars verk hamnat i skymundan när teaterhistorien varit upptagen med att uppmärksamma våra manliga genier. Den behandlingen ska Mirja Unge förhoppningsvis slippa. Dels är tiden en annan nu, dels lämpar sig Unges stiliserade och egenartade språk, där tystnaden ofta är betydelsebärande, synnerligen väl för teaterscenen. Klaras resa är inte Unges dramatikerdebut, men den kan mycket väl vara hennes stora genombrott. Föreställningen är enastående, i alla beståndsdelar, och jag lämnar salongen hänförd.

Den resa som titeln syftar på är den unga huvudpersonen Klaras resa in i psykisk sjukdom. Inte för inte inleds programbladet med en text av Anna Odell, där hon länkar samman psykisk sjukdom med teaterns upprättande av overkligheter som verkligheter, eller omvänt. Men detta är det intellektualiserade tillrättaläggandet av psykisk sjukdom, det som vill förklara den och göra den mer greppbar, verklig. Det är nog så intressant, men placerar sjukdomen på tryggt avstånd från oss. Det som sker på scenen är däremot ett skoningslöst fall mot avgrunden, så rått och hudnära gestaltat att det upphäver distansen mellan mig och den Andre.

Det är Nina Zanjanis förtjänst att Klaras obönhörliga insjuknande blir en sådan andlös och oroande upplevelse, hennes skådespeleri är magnifikt. Rösten och de små men avgörande kroppsrörelserna, den totala närvaron, sönderfallandets uppriktiga smärta – det är som sagt omöjligt att betrakta med bibehållen distans. Övriga skådespelare på scen framstår mest som statister, så självklar och framträdande är Zanjanis gestaltning. Anna Bjelkerud som spelar mamman gör en minnesvärd scen där hennes uppriktiga oro för dotterns hälsa överskuggar den annars ganska osympatiska och oreflekterat kritiska hållning hon har till sitt barn, och Mia Höglund-Melin och Gustav Ekman Mellbin som spelar bästa kompisen respektive pojkvännen är mycket bra när de med återhållna rörelser framkallar den tafatthet och osäkerhet man kan känna när någon inte längre är sig själv lik och man inte inser vidden av vad som pågår.

Här och var under resan finns utspillt frön till något som skulle kunna förklara Klaras sammanbrott, men tack och lov ges de inget större utrymme eller bekräftas som orsaker. Pappan är kanske på gränsen i sin slibbiga intimitet och kommentarer om dotterns fysiska företräden, mammans kritiska blick och ohämmade påhopp är ofta generande anmärkningar om Klaras utseende och kroppsliga funktioner. Det antyds att en smärre skandal inträffat på hemorten när Klara under en period i tidiga tonåren varit bosatt hos sin lärare. Men inget av detta pekas ut som skälet bakom insjuknandet i schizofreni. Att pjäsen faktiskt inte ger någon förklaring till varför några av oss till synes motståndslöst faller ned i svår psykisk sjukdom är en styrka. Avgrunden kan öppna sig för vem som helst.

Därtill kommer också en fantastisk scenografi. Oliklånga våder tyg fälls upp eller ner från taket, skjuts in eller ut från sidorna och skapar på så sätt olika scenrum. Det som var ett minimalt studentrum blir en park i skymning för att sedan förvandlas till ett klassrum. Ljussättning och soundtrack accentuerar stämningarna utan att vara iögonenfallande. Allt med den här föreställningen är vidunderligt bra, och Mirja Unge är tvivelsutan en lika tonsäker dramatiker som hon är prosaist. Längtan efter mer från den pennan har redan infunnit sig.

Sabina Ögren