Välskriven skröna av Irving
Sista natten i Twisted River är precis som hans tidigare böcker en skröna, egentligen bortom gränsen för det sannolika, men med stor trovärdighet i dialog och miljö.
I bestsellergenren tillhör Irving toppskiktet. Från den något darriga debuten Släpp björnarna loss från 1968 har han levererat en jämn ström böcker. Med Garp och hans värld från 1979 kom det stora genombrottet. Det kommande decenniet, med böcker som Hotell New Hampshire, Ciderhusreglerna och En bön för Owen Meany, gjorde han sig ett internationellt namn. Sista natten i Twisted River är den fjortonde boken i ordningen.
Kvalitetsmässigt har Irving inte nått upp till 80-talets nivåer, inte heller med denna bok. Men detta skall inte tolkas som att den är dålig.
Man skulle kunna jämföra Irvings författarskap med kvalitetsserierna som HBO levererar år efter år i TV. Vad de än sätter tänderna i, om det så är maffian (Sopranos) eller begravningsbranschen (Six Feet Under), vet man att resultatet blir högkvalitativt. Inte tungt, inte diskbänksrealistiskt, men ett snyggt hantverk och en handling som är svår att slita sig ifrån.
Eller om ännu en analogi tillåts: John Irving har mer gemensamt med en filmskapare som Tim Burton och filmer som Edward Scissorhands och Bigfish än Krzysztof Kieslowski och polsk vardagsångest.
Vad kan man då säga om den senaste boken? Ja, alla igenkänningsattribut finns med. De udda karaktärerna. En annalkande katastrof som väntar runt hörnet. En och annan björn. Lite brottning. Någon stympning. En rejäl dos sensmoral. Lite bråd men kanske inte så jätteond död och så en massa referenser till tidigare böcker förstås. En resa i Irvings värld är en resa där man möter mycket man känner igen. Utan att det känns krystat. John Irving är helt enkelt en författare som har kul när han skriver. Det får man stå ut med. Möjligen är de sexuella utsvävningarna lite mer återhållsamma i den här boken än i tidigare verk (och nu tappade Irving kanske några läsare - förlåt för det).
Handlingen är? ja? kanske inte heller lika skruvad som i flera av de andra böckerna. I övrigt är just bokens handling något känns onödigt att avslöja här. Inte för att det skulle vara svårt grunddragen i berättelsen är tämligen basala om än med många förvecklingar utan för att det skulle förstöra en eventuell läsning. Det händer saker ganska tidigt som det vore rent elakt att avslöja, fast det kliar i tangenterna.
Då känns det vettigare att sammanfatta omdömet. Sista natten i Twisted River är en skröna som håller god klass även om den inte riktigt når höjdpunkterna under 80-talet. Visst kan man säga att boken är tung, men bara i fysisk mening. De 600 sidorna känns inte lika många som de i själva verket är. Sista natten i Twisted River är lättläst och viljan att fortsätta stegras ju längre in i handlingen man kommer. Tempot må vara segt i början, det är inte alls ovanligt när det gäller Irvings böcker, men snart vävs så många sidospår in att tempot snarare känns för snabbt än för långsamt. En kritik att rikta är att hoppandet i tid gör att relationsdramaturgin inte riktigt bottnar. Bifigurerna blir aningen för många, uppföljningen för slapp.
Men i stort det är inget att bry sig om. Det här skall nämligen tas för vad det är: en välskriven skröna där man måste vara psykopat för att misslyckas med att förälska sig i karaktärerna. Det duger gott en hösthelg när gråhimlen förmörkar såväl dag som sinne.
Mikael R Karlsson
