Våld, våld – men ingen spänning

Hans Koppel tycks dock ha valt andra österrikare som förebild till sina monster. Både Wolfgang Priklopil och Josef Fritzl är uppenbara referenser i den här historien om en kvinna som blir bortrövad för att bli sexslav i en villakällare. Det är ett effektivt thrillerkoncept, en mardröm mitt i idyllen som trots sin överdrivna vidrighet verkar riktigt trovärdig med bakgrund av de fall vi har hört om de senaste åren. Den skräckblandade fascinationen väcks hos läsaren, liksom blodtörsten. I förra veckan kom nyheten om att Jose Agostinho Pereira, kallad ”Brasiliens Fritzl”, halshuggits av sina medfångar i fängelset. Hur civiliserad man än är säger djuret inuti ”bra jobbat killar”.

Hans Koppel har förstås bra koll på de här affektknapparna. Och han hänger sig på dem tills de fastnar i intryckt läge.

Till en början tycks det dock finnas en ambition att demontera det vanliga upplägget med goda offer och diaboliska förövare. Koppel introducerar en alternativ version av sanningen, där offren faktiskt förtjänar våld. Idén om att ondskan bor mitt ibland oss fördjupas till en tanke om att den även bor inom oss alla. Sedan blåser han effektivt bort den tanken och skapar ett par hederliga monster.

Förra sommaren klev Petter Lidbeck fram som författaren bakom pseudonymen Hans Koppel. Lidbeck har skrivit många deckare tidigare, men då för barn. I serien om Pella, Tyra och Siri äger mysterierna rum i lilla Hittarp utanför Helsingborg. I Kommer aldrig mer igen är Lidbeck tillbaka där, men alla barnen har gått och lagt sig och Lidbeck brinner av iver att visa vilka fullvuxna hemskheter han faktiskt kan skriva. Det är utdragna skildringar av våldtäkter, förnedring och hjälplöshet. Och visst kittlar lidandet till en början, men ganska snart kommer förlagets självsäkra löfte om att begreppet bladvändare ”sällan kommit mer till sin rätt” på skam. För även om det går fort att ta sig igenom de 250 sidorna handlar det inte om något förväntansfullt, pulshöjande bladvändande. Här finns ingen rättviseskipare som kommer närmare sanningen. Poliserna är rutinmässiga och ställda inför ett omöjligt motiv. Dessutom gör förövarna aldrig några ödesdigra misstag. Istället handlar ruschen mot den bakre pärmen bara om att få ett slut på eländet – och då menar jag inte Koppels berättarinsats utan våldsporren och den allmänna hopplösheten. Till slut kommer en snabbt avhandlad final som får mig att tänka på hur modern deckarteve verkar vilja behålla tittarna även över den sista reklampausen. Det är på den nivån Kommer aldrig mer igen hamnar; som ett okej substitut till valfri Beckfilm eller ett svagt avsnitt av Mord i sinnet. Filmrättigheterna är redan sålda och snart dyker den upp hemma hos dig efter fredagsmyset. Om någon samtidigt mördas i Midsomer på en annan kanal är mitt förslag att slå över dit.

Joel Sjöö