Väl högstämt om familjefrågor
Är du förtjust i den mer poetiska konstruktionen ”som vore det” istället för ”som om det vore”?
Då kommer du förmodligen att tycka om att läsa Barbara Voors Fantomsmärtor. Om du tvärtom känner att ovanstående upplysningar riskerar att väcka din inre elaka Socker-Conny-kritiker är det nog lugnast att välja en annan bok.
Barbara Voors är en populär författare, litterär nog att recenseras på kultursidorna samtidigt som hennes böcker säljer bra. Det här är hennes femte vuxenroman, den förra hette Islossning och kom 2007.
Själv har jag svårt för tonen i Fantomsmärtor, svårt att komma överens med själva stilen. Allt det tunga som finns i berättelsen lämnar mig därför dessvärre tämligen oberörd. Det är som om allt var skrivet i ett snyggt litterärt kvälls-motljus, ganska vackert ibland men hotande nära det kitschiga.
Ändå kan jag se och bitvis uppskatta att romanen är konsekvent genomförd i sin diskussion om föräldraskap och livsval. Ämnena Barbara Voors vill tala om är intressanta och konkreta och blir tydligare ju längre man läser.
Det finns inte så många scener, berättelsen leds framåt genom olika personers monologer (och några dialoger). Oftast har huvudpersonen Alba Modig ordet. Hon är drygt 40 år, gravid i tredje-fjärde månaden och osäker på om hon vill behålla sitt barn eller göra abort. Pappan, Seth, är en yngre man som stormat in i hennes liv och slagit hål på hennes lugna ensamhet.
Läsaren följer Alba växelvis i nutid och i tillbakablickar på ungdomen. Några Italiensomrar där Albas familj semestrar med två andra familjer i en hyrd villa i bergen är viktiga. Barnen i de andra familjerna, Tomas och Marlene, kommer att bli Albas viktigaste vänner även i vuxen ålder. Både Marlene och Alba är förälskade i Tomas, men det leder inte till något traditionellt triangeldrama utan en mer komplicerad relation än så. Relationen blir inte särskilt lycklig.
Dessutom lever Alba i skuggan av en annan tragedi, som hände när hon var 16 år. (Det är nog bäst för läsningen om man inte vet vad.)
Det finns något upphöjt över Alba, bara namnet (ljus). Folk håller överhuvudtaget en rätt högstämd samtalston när de talar med varandra i Fantomsmärtor.
När den frånvarande mamman försöker närma sig Alba och undra hur hon har det med sina kompisar frågar hon saker som: ”Tomas och Marlene, vill de dig... gott?”. Och när Seth är sur på sin bror vill han inte säga ”din jubelidiot!”, han vill säga: ”varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Inte bara samtalstonen är högstämd förresten, när folk ligger med varandra kan det hända att de känner hur skuggorna inom dem löses upp.
Usch, nu märker jag hur den där elaka Socker-Conny-kritikern vill ta över. Det blir nog gärna så om man kisar mot det där litterära kvällsmotljuset för länge.
