Utmanar publiken och teaterhistorien

Den ynkande är Argan, familjens hypokondriske patriark, som maniskt pysslar med sina piller och lavemang, så många att det kräver en järnhälsa för att överleva. Molière själv spelade rollen när han fick den blodstörtning som ledde till hans död. Här vilar Argan låtsasdöd under en väldig snurrande torkvinda, omgiven av åtta sörjande tvättmaskiner och en lycklig hustru som just njutit ett skjut med läkaren Purgon långt bort i kulissen.

Den inbillningssjuke har stått på scen i snart trehundrafemtio år, så vad återstår till denna uppsättning på Göteborgs stadsteater, ett ödsligt sprattel eller en satirisk pil i tidens hjärta? Både och – och något alldeles annorlunda. Här är det pjäsen själv som verkar sjuk, ja på randen till att avlida. Allt är skevt och vint, alla kläder är snedklippta med mönster för sömmar och fickor, den väldiga soffan där spelet börjar är även den oklädd med synliga sömmar. När den vänder bort framträder ett kök med fyra spisar, störtande väggar och ett bakbord i mitten där de unga älskande, Angelique och Cléante, i Emelie Jonssons och Eric Ericssons ljuvt spretiga gestalter framför en i stunden diktad aria som ska övertyga Argan om att Cléante är en tillfällig musiklärare och inte Angeliques hemliga kärlek.

Här finns drag från den absurda teatern, alla tonfall, nästan, är falska, alla gester överdrivna eller uteblivna. Det kramas och knuffas, brottas och juckas, allt är i gungning, stabil som en stubbe står endast Argans törstige bror i Sven-Åke Gustavssons trinda gestalt, rävröd i hår och skägg och med giftig auktoritet i både rösten och blicken. Pjäsens udd är riktad mot läkarkåren, fylld av pompösa och tungomålstalande mänskliga tomrum, men det känns i dag väldigt 1600-tal, så något måste hända som vänder udden åt ett annat håll. Det blir mot teaterkonsten själv, som genom uppsättningens metakaraktär, dess kommentar till sin egen kapacitet att göra verkan, utmanar både teaterhistorien och publiken. Historien lär tiga still eller förklara sig förtjust inför utmaningen, men om publiken kommer att anta den är en öppen fråga. En trollkonst sker här i alla fall, när komedin blir tragedi och den döde Molière plockas ner från torkvindan.

Christian Swalander